Forskningen om Folkmordet 1915
Fram till några år sedan pratade man främst om Armeniska folkmordet när man åsyftade massakrerna under första världskriget i osmanska Turkiet. Senare års forskning har dock visat att, även om armenierna utgjorde majoriteten av offren, så utsattes även andra kristna minoriteter, d.v.s. assyrier/syrianer/kaldéer och anatoliska och pontiska greker för samma behandling. Detta kan närmast jämföras med Förintelsen och förhållandet mellan judiska offer och andra berörda grupper t.ex. romerna.
Forskningen om det armeniska folkmordet har under de senaste decennierna fått ett uppsving och man har i allt större utsträckning börjat undersöka massakrerna på armenierna som ägde rum i det osmanska imperiet. Genom att hänvisa till de olika grundelementen i det som kännetecknar ett folkmord såväl som i jämförelse med bland annat Förintelsen har man försökt påvisa likheter och skillnader som de olika lägren menar kan bekräfta deras påstående om varför dessa massakrer kan, respektive inte kan, benämnas som folkmord. Folkmordsbegreppet är inte någon entydig definition, utan olika forskare vill gärna tolka om den existerande FN-konventionen och omdefiniera begreppet folkmord varefter dess tillämpning på enskilda fall kan ge olika resultat. Olika forskares syn på enskilda fall kan även variera beroende på deras syn på nyckelbegreppen som identifierar ett folkmord.
Den internationella forskningen om det armeniska folkmordet är relativt ung och kan spåras tillbaka till början av 1980-talet.[1] Forskningsunderlaget är dock omfattande och man har under de gångna trettio åren skrivit stora volymer om de massakrerna på armenierna under första världskriget. Man kan hålla med Kjell Magnusson som påstår att det armeniska folkmordet, näst efter Förintelsen, har fått stor uppmärksamhet under de senaste decennierna.[2] Turkiet har i över 90 år ihärdigt tillbakavisat alla anklagelser och hävdar bestämt att påståenden om massakrerna på armenierna är påhittade lögner. Rädslan för eventuella krav på materiella så väl som territoriella ersättningar kan väl ligga bakom den turkiska förnekelsen, men även den moraliska aspekten för erkännandet inför världen att ens föregångare som så högaktas i dagens Turkiet kan ha begått dessa brott. Sedan drygt tio år tillbaka har frågan om att erkännandet även fått en politisk upptrappning i och med Turkiets förhandlingar om EU-medlemskap och varit uppe till diskussion hos ett antal regeringar och parlament som grundar sitt beslut på existerande forskning. Andra avböjer benämningen folkmord i det armeniska fallet och påpekar behovet av ytterligare forskning eller en existerande oenighet inom de vetenskapliga kretsarna.
Uppfattningen om det armeniska folkmordet kan i grova drag delas in i tre olika läger: ett som påstår att det som hände var ett folkmord, ett som förnekar att några massakrer ens har ägt rum och ett som påstår att massakrerna på armenierna, trots deras existens, inte kan klassas som folkmord. Studien inom området kan i princip tillskrivas den västerländska forskningen, där den första gruppen utgör en överväldigande majoritet i sammanhanget med erkända experter inom olika områden såsom Yehuda Bauer, Vahakn N. Dadrian och Eric Markusen.[3] Den andra gruppen består nästan uteslutande av turkiska forskare som grundar sin argumentation på förnekelse av massakrerna och historierevisionism. Förnekelsen framförs genom alternativa förklaringar som rättfärdigar de tillämpade aktionerna som nödvändiga åtgärder under krigstid samt att deras magnitud inte var lika omfattande som den påstås vara. Några ofta citerade och förekommande namn bland dessa är historikerna Yusuf Halaçoglü, Kamuran Gürün och Salahi Sonyel.[4] Det bör tilläggas att det även har tillkommit västerländska akademiker till denna grupp på sistone med bland andra demografikern Justin McCarthy och historikerna Andrew Mango, Heath Lowry och Stanford Shaw.
Den tredje gruppen menar att genom att analysera folkmordskriterierna och jämföra med bland annat Förintelsen som folkmordsparadigm, så kan man visa varför massakrerna på armenierna inte kan påstås vara ett fall av folkmord, utan just beklagliga massakrer av en etnisk folkgrupp. Bland dem kan man nämna historikerna Bernard Lewis och Guenter Lewy. Till denna sistnämnda grupp kan även tillskrivas de forskare som genom att klassificera Förintelsen som det ultimata folkmordet, och därmed det enda definitionsmässigt giltiga fallet, antyder förringningen av andra folkmord, bland annat det armeniska. Ett framstående namn bland dessa är Steven T. Katz, men även andra forskare såsom Lucy Dawidowicz är av samma åsikt. Det bör även nämnas att ibland väljer vissa forskare att flytta gränsen mellan grupp två och tre, varvid även Lewis och Lewy betraktas som förnekare av det armeniska folkmordet, medan Stannard väljer att även kalla Katz, Dawidowicz och Bauer för historierevisionister (och på sitt sätt folkmordsförnekare) därför att de förespråkar det unika i Förintelsen.[5]
Vad gäller Förintelsens speciella särdrag menar Melson att den faktiskt blir mindre användbar som jämförelsemodell för andra folkmord, medan det armeniska folkmordet, ironiskt nog, är ett betydligt bättre exempel. Ideologin, målet och tillämpningen i det armeniska fallet gör det bättre lämpat för att studera andra folkmord.[6] Även Bauer menar att begreppet folkmord blir mer passande på just det armeniska fallet, medan förintelse bör användas i t.ex. det judiska fallet då målet var att utrota varje jude.[7]
Det är denna upphöjning av Förintelsen till det ultimata fallet som oftast ligger till grund för misstolkningar av andra liknande händelser. Inte nog med att Förintelsen är folkmordet med stort F, utan ibland är folkmord även lika med Förintelsen. Av samma skäl kritiserar Karlsson förintelsestudierna då de "är ämne för starka, standardiserade intellektuella, moraliska och politiska restriktioner som har gjort de resulterande forskningsprodukterna empiriskt rätt detaljerade och homogena".
1) Det första större internationella akademiska forumet där det armeniska folkmordet diskuterades var förintelsekonferensen som hölls 1982 i Tel Aviv. Se Auron, Yair, The Banality of Indifference, Zionism and the Armenian Genocide, New Jersey, 2002, s. 68.
2) Magnusson, Kjell, Holocaust and Genocide Studies: Survey of Previous Research, Research Agenda, The Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies, 8-54. Uppsala, 1999, s. 24.
3) För att åskådliggöra den tvärvetenskapliga spridningen kan man dela in de som ingår i denna grupp enligt följande: historikerna Yehuda Bauer, Yair Auron, Henry Huttenbach, Eric Weitz, Kurt Jonassohn, Yves Ternon, Richard Hovannisian och Ronald Suny; statsvetarna Robert Melson, Roger Smith och Colin Tatz; sociologerna Helen Fein, Vahakn N. Dadrian, Israel Charny (även psykolog) och Eric Markusen; juristerna Raphael Lemkin, William Schabas, Alfred de Zayas, Roger W. Smith och Gregory Stanton. Till dessa kan man lägga den turkiske historikern Taner Akçam och svenskarna Klas-Göran Karlsson och David Gaunt (både historiker) och Ove Bring (jurist och folkrättsexpert).
4) För fler referenser till turkiska författare inom ämnet se Foss, Clive, The Turkish View of Armenian History: A Vanishing Nation, i Hovannisian, Richard G. (red.), The Armenian Genocide, History, Politics, Ethics, London, 1992, s. 269-275.
5) Charny, Israel W., Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000, s. 177-178; Stannard, David E., Uniqueness as Denial: The Politics of Genocide Scholarship, i Rosenbaum, Alan S. (red.), Is the Holocaust Unique?, Colorado, 1996. Se även Tatz, Colin, With Intent to Destroy, London, 2003, s. 131-132 om att förringa andra folkmord genom jämförelse med Förintelsen.
6) Melson, Robert F., Revolution and Genocide, On the Origins of the Armenian Genocide and the Holocaust, Chicago, 1992, s. 252.
7) Bauer, Yehuda, Rethinking the Holocaust, Virginia, 2001, s. 58.