Folkmordet 1915 - Frågor & Svar: Förnekelse

Förnekelse av folkmord är ett känt fenomen som kännetecknar den absolut sista fasen i en folkmordsprocess. Charny skriver att förnekelse utgör "en attack på den kollektiva identiteten och den nationell-kulturella kontinuiteten hos offergruppen" och "betungar deras återhämtning ännu mer". Charny påpekar även att förnekelse inte bara är ett sätt för att rentvå de skyldiga för ett begånget folkmord eller för att själv slippa kompensera offren (förövarens perspektiv), utan även för att slippa eventuellt ansvar och skyldighet att ingripa (omvärldens perspektiv).^[24] Historikern Richard G. Hovannisian kallar det för minnesmord och beskriver detta på följande sätt: "Efter den fysiska förintelsen av ett folk och deras materiella kultur, är minnet allt som finns kvar och blir måltavla som det sista offret. En total förintelse av ett folk kräver förvisning av erinring och kvävning av hågkomst. Falsifiering, villfarelse och halvsanningar reducerar det som var till det som kan ha varit eller kanske inte har alls varit."^[25] Men för att kunna åstadkomma det måste förövaren få god hjälp av omvärlden, en hjälpinsats som vissa politiker bidrar med genom att skriva sin egen version av historia och alltså vägra erkänna folkmordet för vad det egentligen är.

47 Hur kännetecknas förnekelse av folkmord? Finns det kännetecknande drag?

Statsvetaren Adam Jones visar en allmän bild av hur förnekelse av folkmord struktureras och summerar argumentationen i följande huvudpunkter (paralleller med Folkmordet 1915 har lagts till inom parantes för att förtydliga):

1. Det var knappast någon som dog, vars syfte är att framställa rapporterna om övergrepp och massakrer som propaganda (Turkiet påstår att det var knappt några få tusen som dog, inte närmare två miljoner armenier, assyrier/syrian/kaldéer och pontiska och anatoliska greker, som forskningen visar).
2. Det var självförsvar, vilket syftar till att göra målgruppen till den skyldige och att framställa de dödade som rebeller, terrorister eller förrädare (Turkiet påstår att armenierna samarbetade med fienden och dödade muslimer, vilket gjorde de militära åtgärderna berättigade).
3. Dödandet var inte avsiktligt, som utnyttjar bristen på tillräcklig dokumentation för att visa att dödandet egentligen var en biprodukt, oftast på grund av organisatorisk brist (Guenter Lewy är en av dem som påstår att det hela var ett beklagligt resultat av pågående krig samt den turkiska regeringens oförmåga att tillämpa de välmenta deportationerna, som han, liksom Turkiet, numera kallar för "omplaceringar").
4. Det fanns inte någon central ledning, är argument som används av stater och regeringar som vill avsäga sig allt ansvar och i stället skylla övergreppen på lokala auktoritära ledare (Även här påstår Lewy att massakrerna snarare var sporadiska händelser utförda av egenmäktiga lokala administratörer, utan regeringens medgivande eller order).
5. Till att börja med fanns det inte ens så många människor, är ett sätt att minska omfattningen genom att manipulera statistik och demografiska data (MacCarthy påstår att osmansk statistik bevisar att armenierna var en "obefintlig minoritet" i regionen och att det inte ens existerade så många armenier att 1,5 miljoner av dem skulle ha kunnat dödas).
6. Det var inte något folkmord, vilket utnyttjar tvetydigheterna hos FN-konventionen samt argumenten ovan, i syfte att fastslå att övergreppen i fråga inte kan klassificeras som folkmord (Turkiet hänvisar till att det vore en "skymf" mot Förintelsens offer att jämställa dessa med händelserna i Armenien).
7. Vi skulle aldrig göra något sådant, är ett högst mänskligt förhållningssätt och ett resultat av den kollektiva patologiska narcissism som blockerar och utesluter vetskap om de begångna hemskheterna.
8. Vi är de verkliga offren, är ett bra exempel på att "en bra offensiv är en bra defensiv" och syftar på att skifta perspektiv från målgruppen genom att påstå att förövaren är det egentliga offret (Turkiet påstår att de egentliga offren var den muslimska befolkningen vilka armenierna massakrerade hämningslöst).^[26]

För att ytterligare klargöra hur en förnekelse går till måste man tillägna sig en förståelse av argumentationen bakom förnekelsen. Logiken i förnekarens argumentation kan summeras med fem kännetecknande drag:

1. Oskuld och självrättfärdighet: den svarande vill endast förvissa sig om sanningen och kan inte tänka sig att en människa kan vara så ond som i de beskrivna brotten.
2. Vetenskapen i förvirringens tjänst: "vi vet inte tillräckligt för att avkunna en rättvis dom". Detta är ett manipulativt missbruk av den vetenskapliga principen att fakta måste bevisas innan de accepteras, något som endast tjänar till att förvilla redan kända fakta och förvirra rättsinniga individer.
3. Praktiskhet, pragmatism och realpolitik: att gräva i det förgångna är opraktiskt och kommer inte att medföra någon konstruktiv handling i våra dagar. Man måste lämna det gångna bakom sig, leva i nuet och blicka mot framtiden.
4. Förvridna kopplingar och tidsförvirring: genom att göra ogrundade kopplingar till händelser som tas ur sitt sammanhang försöker man rättfärdiga sin förnekelse. Nutida armeniska terroraktioner kommer att uppmuntras, om Turkiet erkänner det gångna Armeniska folkmordet.
5. Ohederlighet, definitionalism och omkastning: dessa är undanflykter som väjer för den essentiella frågan, d.v.s. huruvida ett folkmord har ägt rum eller inte. Definitionalismen syftar på en enerverande form av motstånd genom att försöka skapa en diskussion om huruvida händelserna i fråga kan räknas in under någon av folkmordsdefinitionerna. Det är som att få den mördades familj att lyssna på försvarsadvokaternas argument och utläggning om beviskrav för ett fastställande att den mördade verkligen dött eller inte. Slutligen är den sista punkten den mest ultimata formen av förnekelse, eftersom förövaren kastar om rollerna så att offret framstår som mördare, medan mördarna framställs som stackars offer.^[27]

Samtliga dessa punkter känns igen hos den turkiska förnekelsen (men även hos andra länders politiker i deras vägran att erkänna folkmordet för vad det är) och kraven på "ny, oberoende" forskning om det Armeniska folkmordet.

Nej. Förnekelsen används av omvärlden och såkallade "bystanders" (åskådare) som helst vill slippa kännas vid problemet och därmed bli inblandade. Ett exempel var länge USA:s förnekelse av folkmordet i Rwanda, då man inte ville medge att det pågick ett folkmord. Det skulle ju innebära att landet skulle bli (inte minst moraliskt) skyldig till ingrepp i konflikten och brott mot de mänskliga rättigheterna. I ett senare skede kan omvärlden återigen använda förnekelsen av ett begånget folkmord för att inte hamna i en konflikt med "utövarlandet", vilket skulle kunna skada landets egna intressen, t.ex. diplomatiska och ekonomiska relationer till utövarlandet. Man väljer helt enkelt att blunda för brottet, för att värna egenintressen. Det armeniska folkmordet och förnekelsen av detta på grund av Turkiets hot om diplomatiska och ekonomiska bojkotter (se även fråga 97) exemplifierar detta förhållningssätt.

50 Ser Turkiets förnekelse av folkmordet så som den alltid varit eller har den förändrats?

Turkiets förnekelse av folkmordet har genomgått en rad förändringar under de senaste 100 åren och anpassat sig allteftersom forskningen har blivit mer omfattande och nya bevis lagts fram. Strax efter kriget förnekade man bestämt att några som helst massakrer och deportationer hade ägt rum. Genom politiska och ekonomiska lockbeten kunde sedan Turkiet effektivt kväva frågan i över femtio år. Men detta ändrades när den internationella folkmordsforskningen började under tidigt 1980-tal även undersöka det armeniska fallet och bevishögen växte. Då kunde Turkiet inte längre bara förneka händelsernas existens, utan man förnekelsen fick bli mer sofistikerat. Nu övergick man till en ny fas där man upprättade egna institutioner med statsavlönade forskare inom akademin som påstod att man kunde motbevisa anklagelserna om folkmord (se fråga 51).

Turkiets statliga förnekelsekampanj har utvecklats väsentligt sedan dess uppkomst under 1920-talet då den höll sig till ett enkelt förnekande av att de påstådda massakrerna och deportationerna skulle ha inträffat. Men i och med forskningens kartläggning och upptäckten av nya rön i de olika nationella arkiven som har tagits fram under åren så utvecklades även förnekelsen till en mer sofistikerad argumentation då det inte längre går att bara förneka existerande fakta. 1982 grundades Institute of Turkish Studies (ITS) i Washington DC med hjälp av ett bidrag på tre miljoner USD från det turkiska utrikesdepartementet via dess ambassad i den amerikanska huvudstaden.^[28] ITS har sedan dess varit ett centrum för de mest notoriska förnekarna av det armeniska folkmordet: Stanford Shaw, hans två studenter Heath W. Lowry och Justin McCarthy samt Edward J. Erickson. Turkiet spenderar även mångmiljonbelopp på PR-företag och lobbyorganisationer för att förhindra erkännanden av folkmordet. Även om mörkertalet är stort och det mesta utförs i yttersta hemlighet så har man ändå kunnat påvisa detta i revisionsrapporter som har blivit offentliga. 2011 avslöjade amerikanska justitiedepartementet att Turkiet hade överfört cirka 3,3 miljoner USD till fyra lobbyorganisationer i USA för att användas i blockerandet av det överhängande hotet om den amerikanska kongressens erkännande av det armeniska folkmordet.^[29] Listan kan göras längre med liknande avslöjanden i offentliga revisionsgranskningar som påvisar denna finansiering i mångmiljonklassen. Till detta kommer de sedvanliga hoten om diplomatiska och ekonomiska sanktioner mot alla länder som överväger ett sådant erkännande, en policy som lyckats väl under det gångna seklet.

52 Var armenierna i maskopi med fienden och var inte regeringens åtgärder egentligen berättigade?

En av hörnstenarna i ett folkmord är själva berättigandet av åtgärderna vilka annars kan väcka avsky och motstånd hos den egna gruppen/befolkningen. Nazisterna gjorde detta genom att beskylla judarna för att vara statens fiende, i maskopi med kommunister och att vara "mänsklighetens sjukdom". Parallellen med det armeniska folkmordet är slående: armenierna beskylldes då (som nu i förnekelsekampanjen) för att vara i maskopi med fienden. Då armenierna vågade begära självständighet utgjorde det ett hot mot den turkiska nationen och Anatolien, kärnan för turkarnas hemland. Faktum är att ledarna för Förening och Utveckling ("ungturkarna", se punkt 7) först försökte att försäkra sig om armeniernas samarbete och bad dem att starta ett väpnat uppror i Östarmenien (ryska Armenien, se punkt 3) och Transkaukasien. I gengäld lovades de självstyre för Östarmenien och de angränsade områdena i Västarmenien efter kriget. Dashnak-partiets ledning (dåtidens största armeniska politiska rörelse) avvisade förslaget under sin kongress i augusti 1914 som hölls i Erzurum och svarade att vid ett eventuellt krig mellan Turkiet och Ryssland var armenierna skyldiga att slåss för sitt respektive land. Precis som Winston Churchill påminner om, förhöll det sig så att "armenierna föredrog kriget med brödradödandet vid två fronter framför turkarnas förslag om förräderi mot ryssarna".^[30] Men även om det fanns några bataljoner som slogs på ryssarnas sida så kunde deras existens vid den kaukasiska fronten knappast på något sätt rättfärdiga den turkiska regeringens folkmord på armenierna. Det är tillräckligt att påminna om att det vid samma tidpunkt fanns en tjeckoslovakisk bataljon i den ryska armén vid den österrikiska fronten. Men den österrikisk-ungerska regeringen kom aldrig på tanken att utrota de tjeckoslovakiska folken i sitt imperium. Likaså visste hela tiden den ryska regeringen att det fanns en polsk bataljon, under ledning av sedermera marskalk Pilsoleski, där ett antal polacker från Ryssland slogs i den österrikisk-ungerska armén mot Ryssland, men inte heller här resulterade det i att Ryssland startade ett folkmord på alla polacker i Polen. Men varför gå så långt bort? Från allra första början på världskriget bildade Turkiet ett georgiskt förband för sitt krig mot ryssarna, men turkarna verkar inte vilja kännas vid denna grupp och inte heller har ryssarna utfört ett folkmord i Georgien på grund av detta då välkända faktum.

53 Var detta inte enbart resultatet av krig och ömsesidigt dödande i ett inbördeskrig?

Nej. Detta argument används flitigt av den turkiska staten, men har avvisats av flera forskare, bland andra Robert Melson och Vahakn N. Dadrian som menar att påståendet faller av flera skäl:

1) Det förekom definitivt övergrepp mot den muslimska befolkningen, men detta skedde dels främst efter 1918 och dels var utövarna en begränsad grupp militära band. Övergreppen var främst hämndaktioner och ägde rum långt efter massakrerna 1915-1916. Därför vore det ologiskt att skylla massakrerna under 1915 på händelser som ägde rum tre år senare.
2) Det vore ytterst fel att likställa några få tusentals väpnade band samt den civila armeniska befolkningen med den turkiska staten och dess välutrustade armén. Forskning visar att folkmordet planerades och dirigerades av den centrala regeringen samt involverade instanser i hela det turkiska samhället.
3) Även om det fanns muslimska offer för svält och sjukdomar så var deras död, till skillnad från t.ex. armeniers, inte ett direkt resultat av statens ingrepp i form av deportationer och berövande av livsviktiga resurser som mat och vatten. Det är denna ytterst viktiga skillnad som gör det senare till folkmord enligt FN:s konvention, medan den förra blir förluster p.g.a. rådande omständigheter.
4) Ett inbördeskrig innebär att det centrala styret i ett land slutat att fungera, vilket skapar ett maktvakuum i landet, med stridande parter som följd. Som tidigare framgått (se fråga 7) var ungturkarna i full kontroll över allt som hände i riket, varför det inte kan beskrivas som ett inbördeskrig.

Det bör åter påpekas att detta naturligtvis inte innebär att förlusten av muslimska liv är mindre beklagligt än förlusten av kristna liv, men medan den förstnämnda var en reaktion, grundad i hämndbegär och begränsad till ett mindre antal individer, var övergreppen på armenierna ett statsplanerat folkmord, avsett för att utplåna en hel nation.

54 Var inte armenierna separatister och hotade det turkiska väldets sammanhållning?

Denna punkt är en del av den förnekelsestrategi som återgavs i föregående punkt. Dock är det dokumenterat att armenierna aldrig (åtminstone inte långt efter att det uppdagades vilket öde som väntade dem) krävde självständighet, utan endast reformer inom ramarna för det turkiska imperiet för att säkerställa sina liv och egendomar. Varken vid konferensen i San Stefano eller senare i Berlin (både 1878) krävde armenierna något annat än reformer som skulle garantera liv och egendom. Beskyllningen var ett svepskäl som användes av regeringen för att berättiga de hemskheter som man tillämpade gentemot de berörda minoriteterna. Det var föst efter de stora massakrerna 1894-96, 1909, och 1915-196 som armenier, så väl som stormakter, kom fram till slutsatsen att armenierna inte kunde garanteras någon säkerhet under turkiskt styre och var därför (och i likhet med greker, serber, jugoslaver, rumäner och araber) berättigade till sitt eget land. Detta skulle ske genom återföreningen av Östarmenien (ryska sidan och dagens Armenien) och Västarmenien (dagens östra Turkiet), som hade delats mellan de två imperierna (se karta 1).

55 Var det inte bara en olycklig och oavsiktlig följd av omplaceringen av armenierna som nödvändig krigsåtgärd?

Ett av huvudargumenten som förnekelsesidan använder är påståendet om att det inte alls handlade om tvångsdeportationer utan om omplacering (engelska relocation). Armenierna hade helt enkelt skickats till säkrare platser i imperiets inre delar för att sedan återvända till sina hus och hem när faran var över. Dock faller detta påstående av olika skäl: för det första så utfärdade man nästan samtidigt ett påbud som tillät muslimska turkar och kurder att konfiskera och överta de deporterades egendomar och hus. Detta tyder på att myndigheterna inte hade några planer alls på att de deporterade skulle någonsin återvända till sina hem. Detta innebär i och för sig inte att man hade avsikt att döda alla deporterade. Men det var just avsaknaden av några som helst förberedelser inför denna deportering som påvisar att regeringen hade utrotning i åtanke: att tvångsförflytta över en miljon människor i de rådande krigsomständigheterna skulle, även under de bästa förhållanden och avsikter, innebära en säker död när man skickade ut kvinnor barn och åldringar i dagslånga marscher ut mot ökenområden utan några som helst ätbart eller vatten, vilket också påtalas av den turkiske historiken Taner Akcam: "Faktumet att varken vid starten av deportationer, på vägen eller vid platser angivna som deras initiala anhaltsplatser fanns det några som helst förberedelser för organiseringen av ett folks migration är bevis nog för existensen för denna utrotningsplan." ^[31]

Armenier har bott i Iran i mer än över 400 år samtidigt som överlevarna av folkmordet kom att bilda gemenskaper i länder som Libanon, Irak, Syrien och Jordanien. Armenierna har aldrig råkat ut för en liknande situation i några av dessa muslimska länder och har alltid haft en bra relation med sina muslimska landsmän. Så var fallet även i det osmanska imperiet och även om armenier och andra kristna minoriteter levde som andra klassens invånare så kunde de trots allt leva relativt fredligt med turkar och kurder i flera hundra år fram till 1800-talets slut. För ungturkarna var religionen bara ett svepskäl och verktyg i eggandet av den osmanska befolkningen i övrigt mot de kristna minoriteterna i allmänhet och armenierna i synnerhet. Folkmordets motiv bör man främst leta bland rasistiska och ultranationalistiska tendenser.

Ett annat sätt att försöka förneka folkmord är att grovt förringa antalet offer och få det hela att framstå som en mindre viktig händelse. Faktumet är att FN:s Folkmordskonvention medvetet formulerats så att offrens antal inte har någon betydelse. Det är främst avsikten bakom utrotningen av en grupp som är avgörande, även om ingen enda person dödas. Men i detta fall är det dokumenterat att, oavsett befolkningens ursprungliga storlek, så gott som hela den armeniska befolkningen i osmanska Turkiet, med visst undantag för staden Konstantinopel (Istanbul), försvann under loppet av kriget. År 1923 fanns det inte någon armenisk befolkning i Västarmenien (turkiska Armenien) att tala om längre. Vad gäller anklagelserna om det armeniska dödandet av muslimer (turkar och kurder) så faller detta under punkt 8 i (se fråga 47). Ingen seriös forskare förnekar att armenier dödade muslimer, men som det har påpekats tidigare (se fråga 53) så handlade detta för det mesta om försvarsaktioner samt begränsat antal hämndaktioner. Medan dessa hämndaktioner genomfördes av ett begränsat antal beväpnade armeniska band, planerades och iscensattes övergreppen mot den armeniska befolkningen av den turkiska regeringen och armén.

Detta påstående är inte sant. Faktum är att strax efter världskrigets slut upprättade man flera civila så väl som krigsrättegångar i Turkiet där man ställde hundratals ansvariga för massakrerna och konfiskationerna inför rätta. Dessa rättegångar som hölls mellan 1919 och 1920 fann flera av de åtalade skyldiga till krigsbrott och andra överträdelser. Flera dömdes till döden och några hann avrättas medan andra skickades till långa fängelsestraff. Men så fort den nya nationalistiska rörelsen hade fått kontrollen över Turkiet stoppade man alla pågående rättegångar, de dömda släpptes fria och kompenserades för den tiden de hade suttit fängslade och flertalet av de fick nya poster inom den nya republikens administration. Frågan aktualiserades även på internationell nivå genom Sèvres-avtalet. Inkluderingen av artiklarna 114 (Turkiets erkännande av den orättvisa lagen om konfiskeringar av övergivna egendomar), 226 (de allierades rätt att åtala individer anklagade för krigsbrottshandlingar) samt 230 (Turkiets skyldighet att överlämna individer misstänkta för att ha begått krigsbrott) indikerar tydligt att det både fanns existerande rättsliga ramverk för att bemöta dessa frågor och att man ansåg, precis så som i förintelsens fall, det nödvändigt att upprätta internationella rättegångar för att bestraffa de skyldiga.^[32] Det faktum att de allierade övergav Sèvres-avtalet och kravet på dessa rättegångar av realpolitiska skäl och för att säkra sina intressen hos den nybildade turkiska republiken är irrelevant i sammanhanget.

59 Finns det något dokument som bevisar turkiska regeringens avsikt att utrota armenierna?

Det är sant att det inte finns ett explicit dokument där en sådan utrotningsplan eller order finns nedtecknat. Faktum är att inte ens i Förintelsens fall finns ett sådant dokument eller en order. Men avsaknaden av ett sådant dokument innebär inte att man ska blunda för alla andra bevis och omständigheter där allt pekar på en överordnad plan med just den avsikten. Det är välkänt att, medvetna om eventuella påföljder, så agerade turkiska ledare i största möjliga försiktighet och orderna gavs ofta muntligt och via bud (se fråga 36). Dessutom finns det gott om andra dokument och order där deras samlade mening och innebörd kan endast tolkas på ett sätt och det är en medveten handling för att bli av med den armeniska befolkningen i imperiet. Utöver frågan om dokumentationen så utgör de koordinerade handlingarna, d.v.s. arresteringen av ledare, massakrerandet av männen, deportationen av resterande armenier under förhållanden som var lika med dödsdom och konfiskeringen av deras egendom ett indirekt bevis om att det hela handlande om inget annat än en medveten plan om utrotningen av den armeniska befolkningen.

60 Om det nu finns ett så brett faktaunderlag och konsensus inom forskningsvärlden, varför fortsätter Turkiet att förneka folkmordet?

Denna är en mångsidig fråga. Det allra främst skälet är konsekvenserna av ett erkännande och de ersättningskrav som då skulle riktas mot Turkiet (se punkt 80). En annan aspekt är helt enkelt frågan om att erkänna ens eget fel och dessutom medge att man har haft fel i alla dessa år. Sist, men inte minst, är det fråga om ett psykologiskt spärr. Hur ska man kunna medge att den egna nationen och ens egna far- och morföräldrar (och kanske ytterligare en generation tillbaka) gjort sig skyldiga till något så vedervärdigt som ett folkmord, något som betraktas som det yttersta brottet i våra dagar. Som den mördade armeniske journalisten och redaktören Hrant Dink uttryckte saken: "Turkarna är goda människor och vet att folkmord är ett hemskt brott. Det är just därför de inte vill medge att de kan ha begått en sådan avskyvärd handling." Att man i ett österländskt samhälle (se även punkt 98) som det turkiska skulle anklaga sitt eget land och, kanske ännu värre, sin egen farfar eller morfar för att ha plundrat, våldtagit och mördat nästan otänkbart. Om ett lands lagar och sentiment innebär att enbart förolämpningen av landfadern Mustafa Kemal "Atatürk" medför fängelsestraff, så kan man tänka sig vad det innebär att anklagas för folkmord. Ett konkret exempel kan vara uttalandet från den turkiske historikern Yusuf Halacoglu, professor och dåvarande ordförande i Turkiska historieföreningen, i dagsläget den högsta auktoriteten i Turkiet beträffande det armeniska folkmordet. Så här sade han vid en intervju: "Detta är en fråga om huruvida man ska åta sig ansvaret för en skamlig inhuman handling. Jag kommer inte att anklaga min farfar för att vara en brottsling för ett brott som han inte begick."^[33] Men frågan är snarare om Halacoglu ens kan tänka sig att anklaga sin farfar även om han skulle blir övertygad om att folkmordet var en verklig händelse.^[34]

61 Hur kan Turkiet ha lyckats med sin förnekelse och undkomma ansvar trots alla bevis?

Skälet till att Turkiet har lyckats komma undan med folkmordet kan inte enbart förklaras med turkiska statens förnekelse, utan ansvaret faller lika mycket på omvärlden. Man pratar ofta om att ansvaret för ett erkännande faller främst på Turkiet, vilket är också sant. Men genom att peka finger på Turkiet har det internationella samfundet, med stormakterna i spetsen, också befriats sig från ansvarstagande i frågan. Det var segrande makterna som under 1920-talet övergav armeniska frågan och kraven på skippande av rättvisa till förmån för säkrandet av sina politiska och ekonomiska intressen hos den nya turkiska republiken. senare, i synnerhet i vår närtid, är det främst bristen på yttre påtryckningar som har fått låtit den turkiska statens förnekelse att fortsätta stå emot ett erkännande. Numera är det flera forskare som är ense om att den senaste tidens förändringar i det turkiska samhället där man på ett öppnare sätt börjat ifrågasätta den statliga förnekelsen är endast tack vare yttre politiska påtryckningar, t.ex. i och med Turkiets förhandlingar om EU-medlemskap och aktualiseringen av folkmordets erkännande som ett potentiellt krav på fullvärdigt medlemskap. Därmed omvärlden ett lika stor ansvar i denna och man kan inte endast beskylla Turkiet för misslyckandet av ett vidare erkännande av folkmordet.

Hrant Dink var en armenisk journalist och redaktör för den turk-armeniska tidningen Agos. Dink åtalades 2006 enligt paragraf 301 och befanns skyldig för att ha skändat turkiskheten genom att påtala folkmordets verklighet. Hans rättegång uppmärksammades internationellt men gjorde honom även till måltavla hos nationalistiska kretsar i Turkiet. Trots vetskap om riskerna och det faktum att den turkiska regeringen inte gjorde något för att beskydda honom vägrade han att lämna Turkiet utan fortsatte med sitt arbete. Dink sköts till döds mitt i ljusa dagen när hamn lämnade Agos kontor i Istanbul. Gärningsmannen, då 17 år gammal, sköt Dink med tre skott i bakhuvudet innan han flydde scenen. Hans mord fördömdes internationellt och resulterade i stora protester i Turkiet då uppemot 200 000 demonstranter marscherade under hans begravning med parollerna "Vi är alla Hrant Dink, vi är alla armenier!" Hans mord tvingade en uppluckring i användningen av paragraf 301 och anses ha bidragit till en öppnare syn hos det turkiska samhället på folkmordet. 2010 fälldes Turkiet av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för att ha åtalat Dink för hans kritik mot Turkiets förnekelse av armeniska folkmordet.

Den 23 april 2014, en dag före minnesdagen för folkmordet, publicerade Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan ett uttalande där han påstods ha "beklagat armeniernas öde under första världskriget." Uttalandet fick stor uppmärksamhet världen runt med bland andra rubriker som "Turkiet beklagar folkmordet på armenierna". Västvärldens ledare välkomnade gesten och menade att det var en försoningsgest från Turkiets sida. Denna optimism var dock långt ifrån berättigad då Erodgan hade varken erkänt folkmordet eller påstått att armenierna hade utsatts för någon speciell behandling. Hans uttalande om "kondoleans" och "beklagande av armeniers öde" hade lyfts ut ur uttalandets helhet där han påpekade att armeniernas öde inte var unikt för dem utan hade drabbat alla invånare i Osmanska imperiet oavsett "etnicitet eller religion". Vidare påpekade han att händelserna inte var folkmord och att man bör undersöka frågan i en gemensam kommission för att se vad som hände. Med andra ord var hans uttalande inget annat än den statliga sofistikerade förnekelse som används för att motarbeta ett vidare internationellt erkännande. Turkiet brukar faktiskt komma med liknande vältajmade uttalanden, antingen i anslutning till folkmordets årsdag, den 24 april, eller om det finns motioner för erkännande upp till diskussion, speciellt hos stormakter så som USA eller Frankrike så att dessa processer stannar av så att de inte skadar den tillsynes öppnare attityden hos Turkiet. Dock, så fort den överhängande faran för erkännande är avvärjt, brukar man återgå till sin vanliga förnekelsepolicy. Tiden får påvisa om Turkiet är redo att acceptera sanningen om folkmordet utan att använda svepskäl eller andra bortförklaringar för att förringa eller helt förneka folkmordet.

24) Charny, Israel W., Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000, s. 159.
25) Hovannisian, Richard G., Denial of the Armenian Genocide in Comparison with Holocaust Denial, in Hovannisian, Richard G. (red.), Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocide, Detroit, 1999, s. 202.
26) Jones, Adam, Genocide, A Comprehensive Introduction, New York, 2006, s. 352-354.
27) Alvarez, Alex, Governments, Citizens, and Genocide, A Comparative and Interdisciplinary Approach, Indiana, 2001, s. 114-129; Charny, Israel W., Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000, s. 160.
28) Marc Nichanian, The Truth of the Facts: About the New Revisionism, i Richard G. Hovannisian (red.), Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocide (Wayne State University Press, 1999), s. 274.
29) Se Turkey spent $3.3 million on anti-Genocide campaign in U.S., News.am, 14 mars 2011; news.am/eng/news/51246.html. Se även Turkey pays money for denial of Armenian Genocide in U.S., Panramenian.net, 1 juni 2007; panarmenian.net/eng/world/news/22427 och Turkey pays over $3 million a year to Jewish organizations in U.S. for Armenian Genocide denial, Panarmenian.net, 22 oktober 2008; panarmenian.net/eng/world/news/27316
30) Winston Churchill, The World Crisis, Vol. V, London, 1929, s. 404.
31) Vahakn N. Dadrian, The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus, Berghahn, 2004, s. 243.
32) Richard G. Hovannisian, Armenia on the Road to Independence, 1918 (Berkeley: Univ. of California P., 1967), s. 52. Se även William A. Schabas, Prosecuting Genocide, i Dan Stone (ed.), The Histography of Genocide (New York: Palgrave Macmillan, 2008), s. 253; Paul G. Lauren, From Impunity to Accountability: Forces of transformation and the changing international human rights context, i Ramesh Thakur and Peter Malcontent (red.), From sovereign impunity to international accountability: The search for justice in a world of states (Tokyo, United Nations University Press, 2004), s. 22-25.
33) The Journal of Turkish Weekly, Halacoglu: Armenian issue a 'matter of honor' for Turkey, Ankara, April 14, 2005.
34) Här tolkas förstås Halacoglus hänvisning till sin farfar som en metafor för generationen i fråga och inte just den enskilda individen.