Ögonvittnen: diplomater och militärer

- Armin T. Wegner var en tysk sjukskötare i den tyska armén under första värödskriget. Han var stationerad i Västarmenien, dagens östra Turkiet, och bevittnade folkmordet på armenierna. Han dokumenterade det hela med flertalet fotografier och samlade in dokument, vittnesmål och rapporter. Trots varningar från turkiska myndigheter fortsatte han sin dokuemtering tills december 1915, då han på begäran av turkiska armén återkallades hem till Tyskland. En del av hans fotografier finns i vår bildgalleri. En längre biografi om honom finns att läsa här.

- Einar af Wirsén var Sveriges militärattaché i osmanska imperiet under hela första världskriget med tillgång till besök vid krigsfronterna samt militära underrättelsetjänsten via tyska, österrike-ungerska och turkiska militären. I sina memoarer som publicerades 1942, ägnade han ett helt kapitel till folkmordet på armenierna. I kapitlet "Mordet på en nation" skriver Wirsén hur den turkiska regeringen använde kriget för att anklaga armenierna om förräderi bara för att utrota den armeniska nationen. Utdrag ur kapitlet kan du läsa här och i hans bok: Einar af Wirsén, Minnen från fred och krig, Stockholm, 1942 som finns att låna på svenska bibliotek.

- Henry Morgenthau var USA:s ambassadör i osmanska Turkiet fram till 1917 då USA förklarade krig mot Turkiet. Hans berättelse om folkmordet publicerades som en bok, Ambassador Morgenthau's Story, och finns att läsas online här.

- Leslie A. Davis var en amerikansk diplomat och krigtidskonsul i Kharbert (Kharpout), osmanska imperiet mellan 1914 och 1917 och blev vittne till Armeniska folkmordet.

Under sin tid som amerikansk konsul i Kharpout blev Leslie Davis personligen vittne till hur stora delar av den armeniska befolkningen, som hade blivit deporterade från platser utanför Kharpout till Der Zors öken i Syrien, samlades i Kharpout, "bara för att slaktas i denna provins". Några av hans observationer berörde konditionen av armeniska deporterade som anlände från längre norrut. Han noterade att det fanns inte några män i karavanerna och resterande överlevande medlemmar var väldigt isshandlade, utsvultna och utmattade.

Leslie Davis var bland den blande grupp av amerikaner som undersökte massgavar av dödade armenier när Kharpout. Davis skrev följaktigen en beskrivande rapport till Utrikesdepartementet där han beskrev tiotusentals armeniska kropparna i och omrking sjön Geoljuk (dagens Hazar), under hans resa till sjön.

Massdeporteringarna som hade beordrats av turkar, under vilka hundratusentals armenier pressades in i lastvagnar och fraktades hundratals kilometer för att dö i öknen eller falla offer för dödspatruller, var betydligt värre än en rättfram massaker, skrev han. "I en massakre rymmer många, men den övergripande poängen med denna deportering i detta land betyder en längre och förmodligen ännu mer olidlig död för så gott som varje person."

Leslie Davis hjälpte några armenier genom att tillåta 80 av dem att bo i hans konsulat och organisera en underjordisk järnväg för att föra armenier på andra sidan av floden Eufrat och in till Ryssland. Detta gjorde han trots varningar från den turkiska regeringens förbud mot att hjälpa armenier.

Medan han utförde detta räddningsarbete, fortsatte han sin diplomatiska mission och hade regelbudna möten men Kharpouts guvernör, Sabit Bey, som var en av huvudfigurerna i Armeniska folkmordet.

- Per Gustaf August Cosswa Anckarsvärd var Sveriges ambassadör i Turkiet, stationerad i dåvarande huvudstaden Konstantinopel (dagens Istanbul) från slutet av 1800-talet fram till 1920. Han skickade flertalet rapporter till svenska UD där han skrev om "den armeniska nationen utrotaden", "utplåna den armeniska nationen", "utrotandet af armenierna" m.m. Några av hans rapporter finns att läsa på vår arkivavdelning.

- Rafael Inchauspe Méndez var en venezuelansk ledgosoldat och författare. Vid utbrottet av första världskriget misslyckades han att få värvning i ett antal europeiska arméer innan han tog värvning i den osmanska armén. Här avancerade han till rangen bey. Han ledde gendarmeristyrkorna under belägringen av Van, men begärde om att avlösas på grund av medlidande för de belägrade armenierna. Senare skrev han en bok om sina erfarenheter i den osmanska armén under första världskriget så väl som vittnesmålen om massakreringen av armenierna i Bitlis, Siirt och Van.

- Turane Jutu var en turkisk officer i den osmanska armén. Han rapporterade om att armenierna höll på att rensas ut och massakrerades kontinuerligt under 1914-1917. Han bevittnade hur många dödades av hans regering utan att han kunde göra någonting åt saken då även hans familj och vänner skulle hotas. Jutu kunde framgångsrikt kontakta tidningar och media men den etniska rensningen fortskred i sådan takt att hans kampanj hann inte i tid.

Han var cirka 35 år gammal då han bevittnade folkmordet. Jutu mördades år 1932, endast 52 år gammal, i staden Van. Gärningsmannen gick fri och rykten sa att han dödades på order av regeringen då Jutu pratade öppet om Armeniska folkmordet och srepd information och vittnesmål om händelserna. Fram till sin död hade han hunnit publicera flertalet skrifter och berättelser som de armeniska massakrerna.