Tidslinje: 1894-1909
Även om den intensiva fasen av Folkmordet 1915 pågick under 1915-1916 så begicks massakrer på armenier långt innan och efter, varför denna kronologi börjar med massakrerna under sultan Abdul Hamid II:s styre vid slutet av 1800-talet. Välj olika år genom menyn till höger.
1894 Armenierna i det bergiga området Sasoun, i sydvästra Van, led speciellt mycket av kurdernas övergrepp och brott vilka sedan skapandet av hamidiska styrkorna (sultan Abdul Hamid II:s beväpnande av kurdiska stammedlemmar) hade beväpnats till tänderna. Förutom skatten som armenierna måste betala regeringen var de tvungna att också betala olagliga avgifter och skatter till kurdiska klanledare. Armenierna i Sasoun vägrar att underkasta sig detta förtryck, d.v.s. att betala dessa olagliga avgifter och skatter till kurderna som höll på att ruinerna dem. Däremot fortsatte man att betala sina skatter till ottomanska regeringens indrivare. Kurderna som hade förargats av detta anföll Sasouns armenier men dessa modiga bergsbor slog de tillbaka. Då kallade kurderna på hjälp från turkiska regeringen och de skickade omedelbart en beväpnat styrka till området. Dessa soldater som leddes av general Zeki pascha anslöt sig till kurderna, ockuperade Sasoun och startade en horribel masslakt (augusti 1894). 3 500 armenier mister livet i försvarandet av sina hem och familjer. Detta blir upptakten till en rad massmord i de armeniska provinserna.
1895 I september arrangerar armenierna i Konstantinopel en demonstration under ledning av Hntchak-partiet som slutade i ett nytt blodbad. I dess följd ägde stora massakrer rum, från september ända till december 1895. Storskaliga massakrer ägde rum även i Trabizond, Bayberout, Erzurum, Erzindjan, Bitlis, Diyarbakir, Kharpout, Arabkir, Malatya, Sivas, Mardin, Eintab, Marash och Caesarea. Dessa massakrer nådde sin kulmen i Ourfa där under den första veckan av nyåret mördades 3 000 armenier av vilka det mesta var kvinnor och barn som hade tagit skydd i staden kyrka och brändes levande till döds inne i kyrkan.
1896 Massmorden avtar något då stormakterna börjar bli medvetna om vad som sker i de avlägsna armeniska provinserna, men nya massmord sker alltjämnt i Moush och Kilis Vajin. Man uppskattar att cirka 150 000 armenier miste livet medan cirka 100 000 flydde undan till Transkaukasien, Balkan och USA. 2 500 samhällen tömdes helt på sina invånare och de som på många håll hade överlevt blev av med sin egendom (egendom som konfiskerades av turkar och kurder). Dessa aktioner tvingade en grupp på cirka 500 000 till total fattigdom.
1896 På den 26 augusti stormar 26 armeniska revolutionärer, medlemmar i armeniska partiet Dashnak, Bank Ottoman i Konstantinopel och ockuperar byggnaden. Revolutionärerna skickade samma dag ett brev till de europeiska stormakterna i vilket man skrev det följande: "Vi är nu i Bank Ottomans byggnad och kommer inte att utrymma den innan sultanen ger löfte om att åtgärda våra krav och överlåta lösningen av Armeniens fråga till en internationell domare. Annars kommer vi på den tredje dagen att spränga oss själva och banken i luften."
1897 Den nya tsariska regimen börjar tillämpa sin antiarmeniska politik i Transkaukasien och stänger 300 armeniska skolor i Östarmenien och hundra andra i resten av Transkaukasien. 458 Andra armeniska institutioner så som bibliotek stängde, armeniska tidningar konfiskerades och hjälporganisationerna trakasserades. Samtidigt sattes upp en riktig spionorganisation runt den armeniska kyrkan och dess präster. På order av den ryska regeringen började ryska tidningar att hetsa upp allmänheten mot armenierna, finländarna, judar och polacker och i Kaukasiens skolor började man köra ut armeniska studenterna.
1904 Armenierna i Sasoun gör uppror och bildar två permanenta fronter, en i norr mot Moush och en i syd mot Diyarbakir.
1908 Ungturkarna gör statskupp och med hjälp av Makedoniens turkiska arm&ecute; störtar Abdul Hamids regim. Som följd av revolutionen år 1908 tvingades sultanen att återupprätta parlamentariska styret från 1876, en liberal monarki som hade utropats i början av det rysk-ottomanska kriget mellan 1876-1877, men som hade stannat på pappret. Under denna revolution spelar armenierna en viktig roll i revolutionens seger.
1909 I april försöker sultan Abdul Hamid att med hjälp av lojala personer iscensätta en kupp mot revolutionärerna men ungturkarna lyckades att, ännu en gång med stöd från turkiska arm&ecute;n i Makedonien, återta huvudstaden och få personen som Storbritanniens premiärminister Gladstone kallade för "den store mördaren", d.v.s. sultan Abdul Hamid II, att abdikera. . Även denna gång visade armenierna att de tillhör en av de mest lojala anhängarna till den nya regimen och det var i skuggan av deras hjälp och uppoffringar som ett antal ungturkiska ledare undkom en säker död under de första dagarna av kuppen som verkade sluta med kuppmakarnas seger.
1909 En massaker på armenier äger rum i de armeniska provinserna och i synnerhet i Kilikien. Det är fortfarande osäkert om vem som låg bakom dessa massakrer som kostade 15 000 armeniers liv och man vet inte om det var den sista hämndaktionen från den fallna regimen eller den första åtgärden hos den nya. En av de bästa experterna på östfrågor, Viktor Berard, påstår bestämt att samarbetet från några personer i Förening och Utveckling i dessa händelser kan med säkerhet bevisas.
1909 Under Dashnak-partiets nionde stämma i Jerevan ersattes de två tidigare två målen med ett enda nytt mål: "Förenat och självständig Armenien".
1912 Turkiet som på grund av Balkankriget hade förlorat större delen av sina europeiska erövringar vägrade inte bara att förstå att styrkan hos ett imperium ligger i belåtenheten hos dess undersåtar och deras frihet utan tvingade sig själv mot en policy som gick ut på att med tvång homogenisera de icketurkiska folken i imperiet. Denna policy intensifierades i synnerhet mot araber och armenier. Ett nytt förtrycks- och övergreppsstyre som påminde starkt om sultan Abdul Hamids störtade regim tillämpades i Västarmenien och turkiska tjänstemän började återigen utnyttja tältboende kurdiska stammarna för plundring och konfiskering av armeniska jordbruksåkrar och bortkörningen av dem från deras hem.
1913 Stormakterna tvingar Turkiet att genomföra reformerna i Berlinavtalets paragraf 61. Tyskland motsätter sig strak dessa planer. Turkiets hemliga diplomatiska ansträngningar för att inplantera oenighet och splittring mellan medlemmarna i "Trialliansen" avslöjades av engelska underrättelsetjänsten och slutade med misslyckande i Anatolien.
1914 Den 8 februari, på Rysslands begäran som också stöddes av England och Frankrike, undertecknades en reformplan. Enligt denna plan skulle man utse två internationella övervakare från neutrala länder vilka skulle övervaka administrationen och styret i de armeniska provinserna i ottomanska imperiet. Denna reformplan garanterade även att armenierna, i relation till deras antal i varje provins, skulle bidra med ett antal armeniska rådgivare, tjänstemän och poliser till de lokala myndigheterna.
1914 Men just när dessa två observatörer från de neutrala länderna, nämligen holländaren Westeneck och norrmannen Hoff, hade utsetts och den sistnämnde hade nyss tillträtt sin post i staden Van (juni 1914) så tändes det första världskrigets gnista. Chateaubriand: "Under historiens gång inträffar händelser vilka är som ett hån mot människans öde".
1914 Turkiska ledare, efter förlusterna i väst, börjar vända blicken mot öst och planerar en förening av alla turkiska folk som skulle leda till ett enat imperium som sträcker sig från Bosporen till Centralasien. Det fanns dock ett uppenbart hinder i denna plan. Även om man skulle klara av att splittra Ryssland så var de kristna icketurkiska armenierna ett uppenbart hinder på vägen för förverkligandet av denna dröm då de med sin geografiska ställning skiljde isär de ottomanska turkarna från resten av deras tatariska kusiner i det ryska imperiet vid det Kaspiska havet och därmed alla andra turkiska folk som mer eller mindre är grannar med varandra i en lång kedja som sträcker sig ända till Mongoliet. Ledarna för Förening och Utveckling försökte först att försäkra sig om armeniernas samarbete och bad dem att starta ett väpnat uppror i Östarmenien och Transkaukasien och i gengäld lovades de självstyre för Östarmenien och de angränsade områden i Västarmenien efter kriget. Dashnak-partiets ledning avvisade förslaget under sin kongress i augusti 1914 som hölls i Erzurum och svarade att vid ett eventuellt krig mellan Turkiet och Ryssland är armenierna skyldiga att slås för sin respektive land. Precis som Winston Churchill påminner som var det så att "armenierna föredrog kriget med brödradödandet vid två fronter framför turkarnas förslag om förräderi mot ryssarna".