Folkmordet 1915 - Arkiv, dokument och bevis

Riksarkivet, Utrikesdepartmentet, Rapport från svenska ambassaden till UD, 6 juli 1915

Ud 1902 Dos Vol 1148
Legation de Suede
Konstantinopel den 6 juli 1915
förföljelser mot armenierna.
N:o 137 Förtrolig.
D . No. 4 137 Gr. 21 Afd. U Mål 1

Herr Minister,

Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner, och allt tyder på att ungturkarna vilja begagna tillfället, då af olika skäll igen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång och för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande. Inga medel skys härvid, och vid sidan af en och annan massaker har man nu tillgripit utvägen att drifva bort armenierna från trakter, där de i århundraden varit bofasta eller haft sin utkomst, och skingra dem på olika håll i det, geografiskt sedt, ofantliga riket. Sålunda lära armenierna i städerna vid Svarta Hafvets kust skingras i det inre af landet, de i Erzerum lära till ett antal af bortåt 60,000 drifvits nedåt Mesopotamien o.s.v. med raffinerad grymhet skickas männen åt ett håll och familjerna åt ett annat. Det låter sig lätt tänka, för hvilkan nöd och hvilka lidanden de sålunda bortdrifna skola utsättas.

Det lärer icke vara den turkiska befolkningen, som själfmant inskrider, utan hela rörelsen utgår från myndigheterna och den bakom dem stående ungturkiska kommittén, som nu visar hvars andes barn den är.

Visserligen hafva armenierna mycket att förebrå sig, men om också ett eller tusentals låtit köpa sig af Ryssland, intrigerat och stämplat mot regeringen o.s.v., är det icke dess mindre oerhördt att låta 1 miljon armenier få umgälla detta på det kännbaraste sätt.

Tyske ambassadören har skriftligen inskridit hos Porten, men hvad kan Tyskland eller någon annan af stormakterna göra, så länge kriget varar. Att centralmakterna skulle hota Turkiet är f.n. otänkbart, och med de flesta af andra stormakterna är ju Turkiet redan i krig. Efter dettas slut måste Europa åter grips in här; turkarne göra f.n. allt hvad tänkas kan för att vissa, hvarpå man behandlar armenierna, fäller Turkiet nu mer än någonsin domen öfver sig själft, men i turkarnes nuvarande kritiska läge och inför det högt flammande främlingshatet, är det troligen lönlöst att söka göra klart för dem vådan häraf. "On retrouvera toujours la Turquie!" Väl sannt men när, och i vhvilket tillstånd befinner sig då den olyckliga armeniska nationen, som aldrig varit utsatt för större pröfningar än nu. Hur det skulle gå med dem 150,000 armenier här i Konstantinopel, om sundena forceras af engelsmännen, därföre ryser i sanning tanken tillbaka.

Hans Excellens
Herr Wallenberg
Minister för Utrikes Ärendena.

Med vördnad ödmjukligen
C. Anckarsvärd

Riksarkivet, Utrikesdepartmentet, Rapport från svenska ambassaden till UD, 22 juli 1915

Ud 1902 Dos Vol 1148
Legation de Suede
Konstantinopel den 22 juli 1915
förföljelser mot Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet.
N:o 155
D . No. 4 155 Gr. 21 Afd. U Mål

Herr Minister,

Det är icke blott armenierna utan äfven Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet, som f.n. äro utsatta för svåra förföljelser. Härvarande grekiske chargé d'affaires uppgifver, att antalet af de greker i byarna vid Marmarasjöns kuster, på öarne i nämnda haf och vid vissa delar af Bosphoren som tvingats lämna hus och hem, uppgå till c. 60.000 personer, till större delen kvinnor, barn och ålderstigna män. Liknande evakuering -åtgärder skulle vara i princip beslutade mot den grekiska befolkningen vid kusten af Smyrna, boende inom ett afstånd af 10 km, från hafsstranden. Tre metropoliter, som af patriarkatet skickats för att bringa de bortdrivna, ofta under bar himmel och saknad af allt kamperande grekerna bistånd och penningunderstöd, hade förvägrats att träda i någon som helst direkt beröring med dessa olyckliga hopar af menniskor.

Det kunde enligt hr. Tsamados icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i Turkiet, och såsom medel härvid användes äfven tvångsomvändelser till Islam, uppenbarligen i syfte att, om efter krigets slut det åter blir fråga om europeisk inblandning till de kristnas skydd, det då skall finnas så få kvar af dessa som mjöligt.

De greker, som after Balkankrigets slut samt under förra sommaren tvingats att utvandra dels från Thracien, dels från andra delar af Turkiet, uppskattar hr. Tsamados till icke mindre är 200.000. En del af dessa hade emellertid funnit arbete i de af Grekland nyförvärfvade delarne af Macedonien.

Hans Excellens
Herr Wallenberg
Minister för Utrikes Ärendena.

Med vördnad ödmjukligen
C. Anckarsvärd

Riksarkivet, Utrikesdepartmentet, Rapport från svenska ambassaden till UD, 2 september 1915

Ud 1902 Dos Vol 1148
Legation de Suede
Konstantinopel den 2 september 1915
förföljelser mot armenierna.
N:o 182 Förtrolig.
D . No. 4 182 Gr. 21 Afd. U Mål 1
170 B. 18/8 15.
Herr Minister,

Från tyske ambassadören har jag idag till förtroligt bruk men med officiell skrifvelse mottagit i afskrift bifogade memorandum, som ambassaden den 9 nästlidne augusti tillställt Porten beträffande den armeniska frågan.

Tyska ambassadens senaste "démarche" är lika fruktlös som den första. Det enda, som kunde hfva verkan, vore åtgärder af helt annan art än protestskrifvelser, som på sin höjd kunna bidraga att försvaga beskyllningarna mot Tyskland för del i ansvaret. För öfrigt skulle sådana åtgärder nu komma för sent. Det anses här, att öfver en half miljon armenier försvunnit, dödats eller aflidit till följd af sjukdomar och hunger efter deras bortdrifvande. De sex s.k. armeniska vilayeten lära vara totalt rensade från åtminstone armenisk-katolska armenier. Mot de romersk-katolska och protestantiska armenierna har man varit något mindre hårdhänt. Från Konstantinopel har man börjat bortdrifva och skingra sådana armenier, som inflyttat hit från provinsen. Det är uppenbart, att turkarna söka begagna tillfället nu under kriget för att utplåna den armeniska nationen, så att, när freden kommer, ingen armenisk fråga längre existerar. Turkarna påstå, att vid staden Van?s eröfring af ryssarne den armeniska befolkningen i trakten massakrerade över 100,000 turkar. Äfven om beskyllningen icke saknar grund, är dock denna siffra säkerligen högst öfverdriven. Att armenierna emellertid handlat ytterst oförsiktigt, då de lånade sig till att hjälpa de ryska trupperna, är säkert, men lika säkert är, att turkarne låtit sina repressalier få ett omfång och ske på ett sätt, som för alla tider kommer att låta dem framstå som en knappt halfciviliserad nation. Men oafsedt historiens dom, torde det icke vara uteslutet, att detta missgrep af turkarna kommer att hämna sig genom Turkiets sättande under förmynderskap, något som i rättvisans och mensklighetens namn borde skett för minst 100 år sedan. Det är att märka till, att förföljelserna mot armenierna skett på anstiftan af de turkiska myndigheterna och icke i första rummet är ett spontant utslag af fanatism hos turkarne, ehuru denna fanatisk naturligtvis användes och spelar in. Tendensen, att göra Turkiet bebott endast af turkar, kan emellertid komma att framträda på ett förfärande sätt äfven gentemot grekerna och andra kristna.

Det var en farlig sak att låta Turkiet förklara det "heliga" kriget, och Tysklans ansvar härvid kan komma att falla ganska tungt. Detta gäller icke blott i fråga om Turkiet utan äfven de stora delar af jorden, där den musulmanska befolkningen står under civiliserad nations kontroll.

Hans Excellens
Herr Wallenberg

Minister för Utrikes Ärendena.

Med vördnad ödmjukligen
C. Anckarsvärd

Riksarkivet, Utrikesdepartmentet, Rapport från svenska ambassaden till UD, 5 januari 1917

Légation de Suède
Konstantinopel den 5 januari 1917
Uttalanden om situationen i Turkiet.
N:o 9, Fötrolig
75 B. 12/5 16
Herr Minister,

En för klokhet och moderation ansedd medlem af härvarande österrikiska ambassad har till mig gjort en del här nedan resumerade uttalanden om situationen här.

Af den lätthet och snabbhet, hvarmed den eljes så odrägligt långsamma turkiska regeringen lämnade sitt samtycke till centralmakternas freds-not, framgår tydligt, i huru hög grad de styrande här längsta efter freden. Detsamma gäller den tydliga depression, som inträdt sedan ?ententen?s? afböjande svar blef bekant. När t.ex. bland turkiska officerare den åsikt komma till synes, att en fred nu skulle vara farlig för Turkiet, och att man därföre borde fortsätta, till dess centralmakterna kunde diktera freden och samtidigt betrygga Turkiets territoriella integritet sådan den var före krigsutbrottet, så är detta ett tomt sken, högfärd, chauvinism och humbug. Ju förr dess hellre måste hvarje ansvarskännande turk önska att hans land måtte få fred och kunna börja reparera de stora förluster kriget vållat. Ju förr dess hel måste han också önska, att offrandet af turkiska soldater för annat än direkta turkiska krigsmål upphör, och samma är förhållandet beträffande den enorma skuldsättning till Tyskalnd. Denna skuld torde Turkiet för öfrigt knappast anse sig skyldigt att betala, och detta skulle förmodligen också öfverstiga dess krafter.

Turkiska regeringens ställning kan blifvit synnerligen kritisk, om landet vid krigets slut ånyo förlorar en del af sitt område. Ryssland ockuperar ju en del af Ost-Anatolien, och det är fara värdt att England till sist eröfrar Bagdad. Den oerhörda nedgången i statsinkomsterna visar, huru illa, bedröfligt illa de ekonomiska frågorna skötas här under kriget. Tillståndet kunde dock varit helt annat, om nämligen Turkiet följt centralmakternas råd att till dem öfverlåta äfven den inre organisationen af provianterings- o. d. frågor. Härför hade man emellertid icke blicken öppen, och så har det gått som det gått, d.v.s. resurserna äro ytterligt medtagna, mycket mer än de behöfde vara det, handeln är lamslagen och desorganiserad, myntförhållandena förvirrade med öfverdrifven minskning i värde för banksedlarne hvars mer och mer öfversvämmande flod pressa upp prisen på förnödenheter. Värre än detta är emellertid utrotandet af armenierna, som kanske kunnat förhindras om tyska rådgifvare i tid fätt samma makt öfver den civila förvaltningen som de tyska officerarne faktiskt utöfva öfver här och flotta.

Om också Tyskland nu skulle gå in på att erkänna kapitulationernas upphäfvande. Är det, antagligt, att man i Österrike-Ungern, med dess djupare erfarenhet af Orienten och med de bland dess egna undersåtar mycket spridda intressena i Turkiet, komme att taga grundlig tid och noga betänka sig innan man fattar ett beslut, som kan komma att göra det omöjligt för kristna att lefva i detta land. I hvarje fall synes sannolikt att, såfort kriget upphört, stormakterna återfinna hvarandra för att bestämma rörande Turkiet.

Ofvanstående uttalanden härröra, såsom sagdt, från en med Turkiet allierad stats diplomatiske tjänsteman. Eders Excellens kan då tänka sig, huru de neutrala diploamterna betrakta situationen här.

Hans Excellens
Herr Wallenberg
Minister för Utrikes Ärendena.

Med vördnad ödmjukligen,
C. Anckarsvärd

Riksarkivet, Utrikesdepartmentet, Rapport från svenska ambassaden till UD, 20 augusti 1917

Légation de Suède
Konstantinopel den 20 augusti 1917
Det allmänna läget i Turkiet vid fjärde krigsårets början.
N:o 232, 3 bil. Förtrolig
D. No. 6 232

Eders Excellens,

Bland centralmakterna har Turkiet tvifvelsutan mest lidit af kriget. Tyskland, Österrike-Ungern och Bulgarien få visserligen också hårdt känna dess tunga, men dessa länder finna dock uppmuntran och tröst i militära framgångar och det faktum att betydande fientliga områden äro i deras händer, under det att Turkiet ser stora delar af Armenien, Syrien och Mesopotamien i fiendens våld, medan faran ännu hotar vid Dardanellerna.

Turkiet är emellertid ett vidsträckt land, och de förlorade landsdelarna ligga långt borta från de egentliga turkiska provinserna, hvadan Erzurum och Bagdads fall samt engelsmännens farliga närhet till Jaffa icke gjort starkare intryck på befolkningens hufvudmassa, för hvilken begreppet fädernesland inskränker sig till den egna provinsen eller byn, och som dessutom under de senaste 100 åren vant sig att se landets gränser utsatta för ständiga amputationer. För mera tänkande ottomaner framträder dock utan tvifvel betydelsen af rikets fortgående minskning och regerignen kan icke stimulera det lidande folket, hvarken genom att peka på eröfningar eller ens, Dardanellerna undantaget, på ett med större framgång ledt försvar.

Det är dock hufvudsakligen den med kriget följande dyrtiden som gjort intryck på det ottomanska folket, men detta intryck är så mycket djupare, som menige man oerhördt hårdt drabbas af densamma. Dyrtiden har nu tilltagit i en grad, som man har svårt att föreställa sig och däraf följande umbäranden och lidanden äro så stora, att folket önskar fred till hvarje pris. Dyrtiden stegras alltjämt såsom ffram går af bifogade tabell / bilaga N:o 1/. Den har flera orsaker: bristen på organisationsförmåga hos de styrande, de militära vidt utsträckta rekvisitionerna, försvårandet af inrikeshandeln, utrikeshandelns nästan fullkomliga lamslående och slutligen produktionens starka aftagande på grund af minskad arbetskraft, orsakad av dels genom mobiliseringen dels ock genom utrotandet af den armeniska rasen. Allt detta i förening har så småningom uttömt förråden såväl å lifsmedel som andra nödvändighetsartiklar ? till den grad, att priset å vissa varor och därtill bland de emst nödvändiga såsom ris, bulgor, socker, petroleum, etc. stigit med 1000, 2000 och ända till 5000 % /se tabellen, bilaga N:o 1 /. Maktinnehadvaren och deras vänner hafva äfvenledes härutinnan bidragit genom ett för dem synnerigen lönande jobberi. Man har hoppats på någon lindring genom årets skörd., som lofvade blifva god. Säkra uppgifter rörande densamma föreligga icke, men det vill synas som om den icke öfverallt skulle uppfylla förhoppningarna, ehuru afsevärda ansträngningar gjorts att fylla bristen på arbetskraft med jordbruksmaskiner, inköpta i Tyskland och Österrike-Ungern. I vissa trakter och därtill de mest sädesproducerande har torkan emellertid tagit hårdt. Skörden 1916 beräknades till 30% af det normala den det innevarande årets kan måhända sättas ej obetydligt högre eller till omkr. 50 % af det normala.

Utsikterna för krigsvintern 1917-1918 ställa sig icke uppmuntrande. Kol och ved hafva nått oerhörda pris. Köttets, som eljest plägar förekomma rikligt i Turkiet, börjar också tryta. Blir skörden otillräcklig, står man inför hungersnöden. Redan nu uppgifves från vederhäftigt håll, att 30 à 40 personer i Konstantinopel dagligen dö direkt af svält samt att tillståndet i mindre Asien, framförallt i Palestina och Libanon, skall vara ännu mera förtvifladt. Tvifvelsutan är dödligheten genom hunger mycket större om dit räknas de, som aflida på grund af längre tids undernäring och därigenom förorsakad minskning af motståndskraften mot allehanda sjukdomar och därför lätt falla offer för den mängd epidemier, som ständigt rasa i Orienten.

Om folkets ledfnadsförhållanden förfalla nästan hopplösa, så synes rikets finanser äfvenledes förete en allt anat än ljus bild. Statsskulden växer på ett sätt, som är högeligen oroande.

Turkiet har ju redan gammalt varit kändt för att laborera med dåliga affärer och dessa hafva uppenbarligen icke kunnat förbättras under kriget ? tvärtom. Före kriget belöpte sig landets skuld till omkr. 180.000.000 Ltq. / - 3,6 milliarder riksmark /, som endast med svårighet kunde förräntas. Beloppet har nu genom korta lån hufvudsakligen i Tyskland, men äfven i Österrike nätan fördubblats och torde för närvarande uppgå till okr. 330.000.000. Ltq/- 6,6 milliarder riksmark/ samt kommer gifvetvis att växa än ytterligare. Huru skall denna skuldbörda kunna amorteras och hur skall den ens kunna förräntas, då årsinkomsterna belöpa sig endast till 22.000.000 Ltq./- 240.000.000 Rmk./. Ibörjan af sistlidne mars månad lämnade finansministern Djavid bey i deputeradekammaren en redogörelse för den ekonomiska situationen. Han yttrade därvid: ?Om våra allierade samtycka att under en ganska afsevärd tid låta amorteringar och räntor bortfalla, hoppas jag, att vi efter kriget skola kunna bära den skuldbörda, som detsamma hopat öfver oss. Skola de allierade samtycka härtill och om de samtycka, hvilket pris skall landet nödgas betala närför?

Det är gifvet, att ett sådant sakernas tillstånd, som här ofvan skildrats måste framkalla missnöje med regeringen. Så är också fallet och missnöjet är till och med så starkt, att det i de flesta andra länder skulle utlöst sig i en revolution. Det synes dock icke troligt att så kommer att ske här ? på grund af folkets bristande organisationsförmåga.

Den enda fasta politiska organisation, som förekommer, är den inom ungturkiska partiet bildade kommittén Union et Progrés, i hvars spets befinna sig Talaat, Enver, Halil, Dr. Nazim och Midat Chukri. Denna organisation är tvifvelsutan mycket stark. Den håller armén och polisen i sin hand och har besatt alla högre poster bland såväl officerare som ämbetsmän med sina säkra anhängare, hvarämte valen till deputeradekammaren af Talaat blifvit så ledda, att någon opposition inom denna praktiskt taget ej förekommer. Detta torde i år vara fallet ännu mindre än förut, ty nya va skola företagas 1918, och en deputerad, som gör opposition förlorar därmed utsikten till återval.

I senaten kan man visserligen vänta sig angrepp på regeringen. Här är det Ahmed Riza bey, förutvarande ordförande i deputeradekammaren, som framför andra bekämpar de makthadvande, men då han icke förfogar öfver något större antal anhängare lär denna kritik icke öfva starkare inflytande.

Turkiet historia visar tydligt, att en revolution endast kan göras af armén, d.v.s. af officerarna. Det gäller därför att hålla dessa vid godt lynne. Härför har man också gjort sitt bästa. Enver Pascha är ej njugg på befordringar. Officerarna erhålla under kriget 25 % tillskott på lönen, hvarjämte lifsmedel och andra nödvändighetsartiklar lämnas dem af staten till de före kriget rådande priserna. Högre officerare erhålla till och med så stora kvantiteter af dessa varor, att de med betydande vinst kunna yttra en ej ringa del å den allmänna marknaden. Äfven civila ämbetsmän gynnas på samma sätt, ehuru i vida mindre grad än officerarna.

Regeringen stöder sig sålunda hufvudsakligen på armén och ämbestmännen och finner sin ställning så god, att den föga hänsyn till folkets nöd. Folkets afspisas med ideella tröstegrunder. Turkiet har, säger regeringen, redan inhöstat en stor vinst därigenom, att det numera intager en aktad ställning bland Europas länder. De för landet förödmjukande kapitulationerna äro satta ur kraft etc.

Mot jobberiet i lifsmedel och andra nödvändighetsartiklar har vidtagits vissa åtgärder, hvilka emellertid synas vara låtsade, ty de lända till nästan intet resultat såsom naturligt är, då jobbarna tillhöra regeringens närmaste vänner. Just i dag kungöres upprättandet af et nytt folknäringsdepartement, som skall vara underställdt krigsministeriet. Angående dess befogenhet, som synes vara mycket stor, hänvisas till kungörelsen, se bilaga N:o 2.

Detta är tvifvelsutan en ansats i den rätta riktningen, men allt beror på utförandet och förväntningarna därvidlag kunna näppeligen ställas synnerligen högt.

I ett tillstånd af yttersta utmattning kommer det turkiska folket att låta föra sig genom den fjärde krigsvintern. Någon revolution lär en kunna åstadkommas. Regeringen förblir i hudvudsak densamma och ett eller annat personalskifte lärer intet ändra i styrelseprinciperna. Den jäsande förbittringen hos folket torde på sin höjd taga sig uttryck i spontana attentat mot en eller annan minister ? framförallt Enver. Denna är framför andra föremål för befolkningens hat och flera gånger i månaden vet ryktet att berätta om attentat mot honom. Huruvida någon grund finnes för dessa rykten är svårt att säga, då de starkt censurerade tidningarna ej nämna något härom. Enver är i alla händelser mycket väl bevakad och därför svåråtkomlig. Då så befinnes lämpligt, för att injaga nödig skräck, tvekar regeringen ej att använda våldsamma medel. Man hänger folk på gatrona, se bifogade bild, bilaga N:o 3.

Angående regeringens planer för framtiden, synes det tämligen otvifvelaktigt, att en större offensiv mot Bagdad förberedes för instundande oktober eller november, sannolikt under ledning af den nu i turkisk tjänst varande Falkenhayn. Mängder af tungt artilleri och annan krigsmaterial anlnda från Tyskland och det uppgifves också, att ett ej ringa antal trupper därifrån är att förvänta. Stora förråd af lifsmedel och material lära hopas omkring Aleppo och Mosul. Angående tillståndent i armén och utsikterna för framgång af en dylik operation hänvisar jag till blifvande rapport från millitärattachén.

Till Hans Excellens Herr Amiral Lindman
Etc. etc. etc.

Med vördnad ödmjukligen,
G. Ahlgren