Folkmordet 1915 - Frågor & Svar: Bakgrund

Händelserna under första världskriget i det osmanska Turkiet, där upp emot två miljoner kristna medborgare dödades eller försvann spårlöst, brukar betecknas som Folkmordet 1915 eller Armeniska folkmordet då armenierna utgjorde upp emot 1,5 miljoner av dessa offer. Övergreppen tömde dåvarande osmanska Turkiet så gott som helt på dess kristna befolkning och lämnade ett nästan helt muslimskt/turkiskt Turkiet. Folkmordet anses ha varit ämnat som en lösning på Armeniska frågan (se fråga 2), men även andra minoriteter i det osmanska Turkiet, främst kristna assyrier/syrianer/kaldéer samt greker drabbades (jämför med Förintelsen som främst drabbade judar, men även romer).

I och med sönderfallet av det osmanska imperiet fr.o.m. början av 1800-talet, då kristna nationer på Balkan började frigöra sig från turkiskt styre (Grekland, 1829; Montenegro, 1851; Rumänien, 1856; Serbien, 1878; Bulgarien, 1878), uppkom den så kallade Orientfrågan. Den syftade på det turkiska väldets upplösning och den tävlan som uppstod om vilka av stormakterna som skulle få kontroll över den viktiga Bosporen och Dardanellerna, det sund som kontrollerar farleden till och från hela Svartahavsområdet. Den armeniska frågan var en del av Orientfrågan då armenierna krävde rättvis behandling trots det korrupta osmanska vanstyret som rådde i landet. Armenierna krävde bland annat garantier för sina liv och egendomar mot angrepp från kurdiska stammar. Dessa livnärde sig av påtvingade och olagliga skatter som de avkrävde den armeniska befolkningen i osmanska Turkiet.^[1] Men den osmanska regeringen vägrade acceptera några som helst reformer i de såkallade armeniska provinserna (se fråga 3). Det skedde av rädsla att en uppluckring av underkuvandet av de kristna armenierna på sikt skulle innebära även förlusten av Armenien, såsom redan skett med de andra kristna länderna på Balkan.

3 Hur länge har armenierna bott i området och hur många var de innan folkmordet?

Armeniernas närvaro i regionen går tillbaka till de indoeuropeiska folkens migration, mellan 2 000 och 3 000 år f.Kr. Det första kända omnämnandet av landet Armenien dateras till år 521 f.Kr., nämligen i den persiske kungen Darius I:s lertavla i Persepolis. Namnet Armenien och Armeniska höglandet har sedan dess varit benämningen på det område som idag utgörs av östra och sydöstra Turkiet. Armenien har därmed, som ett eget land, funnits i över 2 500 år, men man räknar även kungadömet Urartu som föregångaren till dagens armenier, d.v.s. det folk som assimilerades av de indoeuropeiska armenierna som kom till området. Armenien har sedan dess varit självständigt till och från och man har kunnat grunda fyra kungadynastier, fem inklusive Urartu (se karta 1 och 2 här nedan):

- Kungadömet Urartu, c:a 900-500 f.Kr.
- Dynastin Artashisian, Armeniens första kungliga dynasti, 190 f.Kr. 12 f.Kr.
- Dynastin Arshakounian, Armeniens andra kungliga dynasti, 53 e. Kr. 423.
- Dynastin Bagratounian, Armeniens tredje kungliga dynasti, 862 1045.
- Dynastin Roubinian, Armeniens fjärde kungliga dynasti, Kilikien, 1187 1375

De perioder då landet förlorade sin självständighet så var man oftast under persiskt, romerskt, östromerskt eller arabiskt styre, alternativt som vasallstat som ett av dessa imperier. Detta mönster upprepades ända tills turkiska stammarnas ankomst till Armeniska höglandet (1000-talet) och osmanska turkarnas erövring av Armenien (1500-talet).
Turkarna själva (fram till första världskriget på turkiska kartor fram till 1920-talet) hänvisade till området med benämningen Armenien (turkiska Ermenistan ) och senare Armeniska länet (turkiska Ermeni elayeten ) eller de armeniska provinserna (turkiska vilayeter ). Denna del brukar även betecknas som Västarmenien eller turkiska Armenien medan Östarmenien (i princip republiken Armenien idag) var den del av Armenien som ingick i det ryska imperiet. Reformerna, som efterlystes i avtalen i San Stefano och Berlin (1878) vilka följde på det turkiska nederlaget i kriget mot Ryssland, avsåg de sex armeniska provinserna i östra Turkiet, nämligen Van, Bitlis, Diyarbakir, Kharpout, Sivas och Erzurum. Här utgjorde armenierna en absolut majoritet (fler än turkar och kurder tillsammans), nämligen i Van och Bitlis, medan de var i relativ majoritet (mindre än turkar och kurder tillsammans med fler än varje grupp för sig) i resterande provinser. Dessa sex provinser, samt provinsen Cilicia (Adana) vid Medelhavskusten hade armenierna haft sitt rike, därvid upprättat fyra kungadömen (se även karta 2) och periodvis varit till och från självständiga, fram till de osmanska turkarnas erövring av Mindre Asien under 1500-talet (turkiska stammar som seldjuker och osmaner anlände till Armenien eller Mindre Asien först under 1000-talet). Statistiken rörande befolkningsgrupperna i det osmanska riket är bristfällig, eftersom den baserades på trossamfund snarare än etnisk tillhörighet. Dock pekar olika undersökningar från dåtida utländska forskare, resenärer, armeniska kyrkans redovisningar samt egna osmanska siffror på en total befolkning på cirka två miljoner.

Det osmanska imperiet var inte indelad i olika etniska grupper utifrån de folk som hade besegrats och införlivats inom imperiet, utan enligt deras trosbekännelse. Även om "millet" var turkiska för "folk eller "nation" så var befolkningen i imperiet indelat i enlighet med folkens religiösa tro. Denna indelning sammankopplades även med det administrativa styret av imperiet, bland andra inom rättsväsendet och för skatteindrivning. Varje millet hade en överhuvud som ansvarade för administreringen av sina medlemmar, t.ex. den grekortodoxa patriarken som ansvarade för alla greker men även bulgarer, makedonier, serber, albaner, rumäner m.fl. Den armeniske patriarken ansvarade för armenierna men även för kopter i Egypten m.fl. skulle komma att göra 25 år senare.

Massakrerna var ett försök att skapa ett nytt homogent turkiskt Turkiet. Det tidigare etniska och religiösa mångfald, som kännetecknade det osmanska riket, hade i och med imperiets allt snabbare sönderfall fr.o.m. början av 1800-talet försvunnit, nämligen då kristna nationer i Balkan började frigöra sig och utropa självständighet. Detta gjorde att Osmanska imperiet, från att ha varit mångreligiöst, nu omvandlades till ett så gott som muslimskt rike (med undantag för armenierna, assyrier/syrianer/kaldéer samt pontiska och anatoliska greker). Det dröjde nu inte länge tills även muslimska nationerna i Nordafrika och Mellanöstern gjorde uppror och frigjorde sig. Det osmanska riket var nu nästan ett helt muslimskt, och ännu viktigare, ett turkiskt rike, d.v.s. dagens Turkiet. Ett försök att återställa imperiets storhet genom att skapa ett islamiskt rike vid slutet av 1800-talet hade misslyckats. Turkiska ledare insåg att enda möjligheten att kompensera för de förlorade territorierna var att expandera österut och upprätta en ren turkisk stat.^[2] Men det fanns ett uppenbart hinder på vägen, nämligen det kristna icke-turkiska Armenien. Den önskade homogenisering försökte man först förverkliga genom att turkifiera (eller som det också kallas osmanisera ) alla invånare. Detta uppnåddes genom tvångsassimilering och tvångskonvertering av landets minoriteter och när detta inte gav tillräckligt snabbt resultat - massakrer och förföljelser.

Folkmordet på armenierna började långt innan 1915. Under massakrer åren 1894-1896 mördades uppemot 150 000 armenier och ytterligare 100 000 armenier tvingades lämna sina hem. Mer än 2 500 samhällen tömdes helt på sina armeniska invånare och uppemot 500 000 armenier utarmades totalt när turkar och kurder konfiskerade deras egendom. Massakrerna tog slut först när utlandets tryck på Turkiet ökade och europeiska stormakter hotade med militär intervention av samma sort som i de kristna länderna på Balkan.
De riktigt stora massakrerna dröjde dock till 1915, sedan den nya ungturkiska regeringen (se fråga 7) kommit till makten efter en statskupp år 1908. I skydd av det pågående världskriget som då rasade i Europa försökte man lösa den armeniska frågan för gott. Den dåvarande svenska ambassadören i Konstantinopel, Cosswa Anckarsvärd, avgav följande rapport till Utrikesdepartementet: allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande. Den av staten organiserade folkmordet genomfördes även genom mobiliseringen av kurdiska väpnade styrkor och genom att hetsa kurdiska nomadstammar att massakrera och plundra armenier på deras egendom.

Ungturkarna är egentligen den västerländska benämningen på det turkiska partiet Kommittén för union och framsteg (Ittihad ve terakki). Denna kommitté bestod främst av officerare, militära läkare och nationalistiska politiker och administratörer som var motståndare till dåtidens envåldshärskare, sultan Abdul Hamid II. Partiet kom så småningom att ledas av en ytterst liten krets som främst bestod av Talaat pascha (inrikesminister och blivande storvesir), Enver pascha (krigsminister), Djemal pascha (marinminister och guvernör i Syrien), Dr. Nazim och Dr. Shakir (två av partiets främsta ideologer). Denna slutna grupp såg till att man avlägsnade all opposition, både inom och utanför partiet, något som kan närmast kan liknas vid hur nazisterna kom till makten i Tyskland. Genom att brutalt eliminera alla liberala partier kom det osmanska parlamentet att i princip endast bestå av det egna partiets medlemmar. Samtidigt utrensades olydiga element. Man handplockade nyckelpersoner inom polis- och armékåren och såg till att bygga ett nätverk av personer som var ytterst lojal mot ledningen och alltid lydde order. Detta framgår bl.a. i en av de rapporter som Sveriges ambassadör, Anckarsvärd, skickade hem till Sverige och i vilken han utförligt redogjorde för kommitténs program och de olika nyckelpersonerna.^[3] Från och med 1908 var denna kommitté i full kontroll av allt som hände i Turkiet och var således i stånd att genomföra ett storskaligt folkmord när tillfälle gavs, precis som nazisterna skulle komma att göra 25 år senare.

Den så kallade triumviraten bestod av osmanske inrikesministern Talaat pascha, krigsministern Enver pascha samt marinministern och tillika guvernör i Syrien och Palestina, Djemal pascha. Dessa tre tillsammans med några fåtal andra turkiska makthavare bildade den innersta kretsen hos den ungturkiska regimen och var ytterst ansvariga för planeringen och utförandet av folkmordet i osmanska Turkiet. Dessa var medlemmar i Kommittén för union och framsteg (turkiska Ittihat ve Terakki Cemiyeti) som i en statskupp 1913 tog makten i Turkiet och styrde imperiet med järnhand. De utrensade militären och poliskåren från alla illojala individer och tillsatte dessa poster med egna trogna personer samtidigt som man eliminerade alla liberala oppositionella partier samt rivaler inom själva Kommittén för union och framsteg. Därmed hade man 1914 fullt kontroll över skeendet inom imperiet och kunde iscensätta ett folkmord.

Teshkilati mahsusa (turkiska "speciella organisationen") var en myndighet inom osmanska krigsdepartementet, bestående av speciella styrkor och ansvarig för kontraspionage och föregångaren till moderna Turkiets säkerhetsstyrkor. Teshkilati mahsusa var också huvudansvarig för utförandet av massakrerna på den armeniska befolkningen. Utöver utbildade agenter och soldater bestod organisationen av benådade mördare, våldtäktsmän och andra kriminella som släpptes ur fängelserna, fick en kort vapenträning och sattes i speciella förband, vilka deltog i massakreringen av armenierna. Teshkilati mahsusa har närmast jämförts med nazisternas Einsatzgruppen, en sorts dödspatruller, som under andra världskriget var huvudansvariga för dödandet av judarna.

Natten till den 24 april 1915 började den första fasen i folkmordet, det som av dagens forskning brukar betecknas som eliticide (jämför med genocide) och syftar på att eliten hos målgruppen förintas. Upp emot 250 läkare, jurister, politiker, ämbetsmän, lärare, författare, poeter och andra intellektuella som skulle kunna bli kärnan i ett framtida motstånd, arresterades över en natt och avrättades inom 72 timmar. Endast i Konstantinopel (dagens Istanbul och dåvarande huvudstad i Turkiet) arresterades och avrättades 2 345 armeniska intellektuella under de följande veckorna. Detta blev starten på folkmordet. Därför brukar man årligen högtidlighålla minnet av folkmordets offer den 24 april.

När väl kärnan och tänkbara ledare till ett eventuellt motstånd var borta, var det dags att undanröja den arbetsföra armeniska manliga befolkningen, den som skulle kunna resa sig i motstånd under en kommande fas. Samtliga armeniska män mellan 20-45 år (augusti 1914) och senare män mellan 18-20 och 45-60 blev inkallade till tjänstgöring i den osmanska armén. Endast kvinnor och män under 18 och över 60 fanns kvar.^[4] I början av 1915 avväpnades de armeniska soldaterna och förlades i arbetsbataljoner där de misshandlades svårt. I februari 1915 gav den turkiska regeringen order om att dessa arbetsbataljoner skulle likvideras, och i juli 1915 hade cirka 200 000 armeniska soldater mördats.^[5] Det var först efter att det armeniska samhället på detta sätt förlamats som man iscensatte huvudfasen i förintelseprojektet genom massdeportationer och massakrer av den hjälplösa civila befolkningen. Dessa bestod nu bara av kvinnor, barn och män över 60 år.^[6] Kvinnor våldtogs eller rövades bort eller såldes i slavmarknader till turkiska och kurdiska harem. Många kvinnor och flickor begick självmord genom att hoppa av klippor och i floder för att undkomma detta öde. Kvinnor, barn och åldringar samlades i stadens kyrka vilken därefter sattes i brand. Så fort karavanerna med de deporterade kommit utanför staden och utom synhåll anfölls de av kurdiska band. Med stöd av turkiska militärer massakrerade man dessa armenier och plundrade dem på både egendom och kläder. De som överlevde dessa massakrer dog av svält och sjukdomar under de långa vandringarna mot de syriska och mesopotamiska öknarna. Assyrier drabbades av samma öde, medan massakrerna på pontiska greker genomfördes huvudsakligen under åren 1921-1923. Det var då Mustafa Kemal tog makten i landet och avslutade vad som man börjat med under världskriget.

12 På vilka andra sätt än massakrer och deportation har folkmordet skett på?

Folkmord, förutom själva den fysiska utplåningen av målgruppens medlemmar, går även ut på att radera alla målgruppens identitet, genom tvångsassimilering. I det armeniska fallet var det främst barn och kvinnor och tvingades konvertera till islam, anta turkiska eller kurdiska namn och på så sätt förlorade sin armeniska identitet med tiden. En annan åtgärd i folkmordsprocessen är raderingen av alla spår efter den befolkning som har massakrerats eller drivits bort genom till exempel deportationer. Man förstör även alla byggnader och monument samtidigt som man döpte om alla namn på byar, städer, floder och annat som kan vittna om armeniernas i området. År 1914 presenterade den armeniska patriarken i Konstantinopel en lista över armeniska heliga platser som var under hans tillsyn. Listan innehöll 2 549 religiösa platser av vilka 200 var kloster medan 1 600 var kyrkor. En granskning år 1974 visade att endast 916 armeniska kyrkor kunde identifieras inom Turkiets gränser av vilka hälften var så gott som totalförstörda och bland resterande var bara ruiner kvar av 252 objekt. Man har även döpt om så gott som alla byar, städer, berg och floder i Armenien och bytt deras historiska armeniska namn mot turkiska. Denna policy fortsatte även i våra dagar då till exempel när det turkiska inrikesministeriet meddelade 2005 att man skulle döpa om vissa djurs latinska namn då dessa hade "separatistiska tendenser". Ovis Armeniana (får) skulle döpas om till Ovis Orientalis Anatolicus medan Capreolus Capreolus Armenus (rådjur) skulle heta Capreolus Capreolus Capreolus. Även Vulpes Vulpes Kurdistanica (röd räv) skulle ändras till Vulpes Vulpes. Förslaget avslogs dock av UNDP, det FN-organ som har yttersta ansvaret för dessa angivelser med hänvisningen att det turkiska motivet till ändringarna var obefogade.

Nej, massakrerna, deportationer och konfiskering av offrens egendom fortsatte långt inpå 1930-talet då den nya kemalistiska ledningen i Turkiet slutförde ungturkarnas politik om utrensningen av Turkiet från kristna inhemska befolkningen, med parollen "Turkiet för turkar". Förutom fortsatta massakrer, som nu även expanderades utanför Turkiets gränser (mellan ytterligare 200 000 och 300 000 dödade i kaukasiska Armenien medan tusentals assyrier/syrianer i persiska provinsen Urmia dödades). En annan mer sofistikerad åtgärd var att förse överlevande osmanska armenierna med pass som möjliggjorde att de kunde reste ut ur Turkiet utan möjlighet till inresetillstånd. Så när de lämnade landet, främst över gränsen till Libanon och Syrien, i tron att de fick återvända när situationen inne i Turkiet hade stabiliserats sig så fick de inte det och deras egendom beslagtogs av nya införda lagar som gav staten rätt att konfiskera "övergivna egendom".

Folkmordet fortgick under hela perioden 1915-1923, men till sin huvuddel till 1916. Allt som allt var det uppemot 1,5 miljoner armenier, utav en befolkning på 2 miljoner i dåvarande osmanska riket deporterades, massakrerades eller helt försvann från de områden som de hade bebott i mer än två årtusenden. År 1923 levde armenierna, för första gången på över 2 800 år, inte längre på 85 % av sitt fäderneland (se karta 2). Till offren brukar man även räkna de kvinnor och flickor som såldes till muslimska harem. En annan stor grupp kvinnor och barn tvångskonverterades till islam och antog turkiska och kurdiska namn för att undkomma döden. Efter att den armeniska armén återockuperade regionen efter kriget anger Hovannisian att endast i Bitlis och Moush kunde den armeniska regeringen i Jerevan, via fonden Ett guldstycke för en armenier , återfå mellan 5 000 och 6 000 armeniska kvinnor och barn, som hade tvångkonverterats till islam och bodde hos turkiska och kurdiska familjer.^[7] Denna aktion fick dock avbrytas snart efter den kemalistiska arméns offensiv mot Armenien. Sammanfattningsvis beräknas att cirka 250 000 assyrier/syrianer/kaldéer och lika många pontiska och anatoliska greker föll offer. Det gör att Folkmordet 1915 faktiskt kommit att betecknas som ett framgångsrikt folkmord (bl.a. av Klas-Göran Karlsson och Kristian Gerner) eftersom det 1923 lämnade ett så gott som helturkiskt Turkiet.

Det fanns gott om ögonvittnen som senare berättade om de hemska massakrerna och om deporteringen av armenierna samt även tagit bilder på det som hade hänt. Bland dessa fanns kristna missionärer, läkare, sjuksköterskor, skol- och universitetslärare från Turkiets allierade länder som Tyskland och Österrike-Ungern, men även personer från neutrala länder som USA, Sverige, Norge och Danmark vilka råkade befinna sig i det osmanska imperiet. Vidare fanns det flertalet tyska och österrikisk-ungerska officerare och soldater i den osmanska armén, för att inte nämna alla utländska ambassadörer och diplomater vilka hade palpering i dåtida huvudstaden Konstantinopel (dagens Istanbul). Andra var stationerade i olika konsulat runt om i landet. Många av dessa rapporterade oavbrutet om de pågående övergreppen och massakrerna. Flera har publicerat rapporter och memoarböcker, samt bidragit med fotografier som de tagit av händelserna.

Jo, det fanns. När nyheter om de hemska massakrerna nådde omvärlden via utländska missionärer och diplomater i Turkiet, utfärdade Storbritannien, Frankrike och Ryssland en gemensam varning om de pågående massakrerna och dess följdverkningar. Ultimatumet lydde: Massakrer har ägt rum från mitten av april i Erzurum, Terdjan, Eghine, Bitlis, Moush, Sasoun, Zeitoun och hela Kilikien. Invånarna i nära hundra byar runt om Van har mördats helt och de armeniska kvarteren i Van är belägrade av kurder. Samtidigt har den osmanska regeringen agerat skoningslöst mot den försvarslösa armeniska befolkningen i Konstantinopel. Med avseende på detta nya brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga Porten [benämningen på osmanska regeringen] att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen, såväl de som har deltagit i dessa massakrer, personligen ansvariga. ^[8] Detta är faktiskt den första gången som begreppet brott mot mänskligheten användes officiellt i ett internationellt sammanhang. Det skulle komma att bli utgångspunkten för historiens allra första krigsrättegångar mot krigsförbrytare (således över 25 år innan Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget). För med information se fråga 18.

I och med undertecknandet av eldupphörsavtalet i Mudros den 30 oktober 1918 kapitulerade Turkiet. I detta skede befann sig Turkiet i samma situation som Tyskland efter andra världskriget. Allmänheten fick veta vidden av förföljelserna och landet befann sig i djupt ångest och beklagade det som hänt och började även kräva bestraffning av de skyldiga. Hundratals politiska och militära ledare arresterades och anklagades för krigsbrott. Flera av de ledande ungturkarna hade emellertid redan hunnit fly landet i vetskap om vad som komma skulle. Ultimatumet vid krigets början (se fråga 16) förverkligades i Sèvres-avtalet (se fråga 18), vilket undertecknades 10 augusti 1920. Artikel 228 slog fast de allierades rätt att bestraffa skyldiga turkar, medan artikel 230 fastslog Turkiets skyldighet att överlämna misstänkta personer till de allierade. Rättegångar hölls och flera av ledarna dömdes till döden medan andra fick långa straffar för sina brott, de flesta mot armenierna. Enver, Talaat och Djemal samt en rad andra ledande figurer inom det ungturkiska partiet som redan flytt landet dömdes till döden i sin frånvaro. Men så snart den nya nationalistiska rörelsen, under ledning av Mustafa Kemal, tagit makten i Turkiet, stoppades rättegångarna. Alla misstänkta friades, inklusive de som redan dömts skyldiga. Förföljelserna mot de kristna återupptogs med följden att Turkiet år 1923 (republikens utropande) var så gott som helt rensat från icke-turkiska befolkningsgrupper, med undantag för kurderna.

Sèvres-avtalet var det fredsavtal som undertecknades den 10 augusti 1920 mellan Turkiet och segrarmakterna, inklusive Armenien. Sektion sex, med sex artiklar, berörde Armenien och dess relation med Turkiet, medan artikel 228 slog fast de allierades rätt att bestraffa skyldiga turkar. Artikel 230 fastslog Turkiets skyldighet att överlämna misstänkta personer till de allierade.^[9] Mandatet att bestämma gränsen mellan Armenien och Turkiet gavs till USA:s president Woodrow Wilson som presenterade sitt beslut den 22 november 1920 (se karta 1). Men allt detta förändrades när den kemalistiska rörelsen tog makten och avvisade det redan undertecknade avtalet, samtidigt som man i strid med eldupphörsavtalet i Mudros anföll republiken Armenien. De nationalistiska kemalisterna, som hade störtat regeringen i Konstantinopel och utropat en egen regering i Ankara, framtvingade en revision av Sèvres-avtalets punkter. Denna konferens, som hölls i Lausanne, resulterade i ett nytt avtal (den 23 juli 1923) där allt ströks som hade med Armenien att göra. Som Winston Churchill uttryckte det I Lausanne-avtalet (se fråga 19) som etablerade en ny fred mellan de allierade och Turkiet letar historien förgäves efter namnet Armenien. ^[10]

Efter att de nationalistiska kemalisterna kom till makten i Turkiet under 1920, var en av deras högsta prioriteringar att sätta stopp för skapandet av ett enat Armenien i enlighet med bestämmelserna i Sèvres-avtalet (se fråga 18). De nya ledarna i Turkiet lyckades med olika löften till stormakterna kalla till ett nytt möte där man skulle revidera Sèvres-avtalet. Men när förhandlingarna startade i Lausanne, Schweiz, så visade sig att man vill tvinga fram makulering av Sèvres-avtalet och skriva ett helt nytt avtal. Under dessa förhandlingar lyckades turkarna med några stora framgångar. En av dessa var att utesluta armenierna helt från förhandlingarna och till och med hota med att lämna förhandlingarna om de allierade insisterade ens att ta upp Armenien-relaterade frågor. Lausanne-avtalet nämnde inte ens Turkiets minoritetsgrupper vid namn utan hänvisade endast till "icke-muslimska minoriteter".

Även om folkmordsoffren var ur den kristna minoriteten så vore det fel att påstå att religionen var grundskälet till detta. Precis som så många andra fall utnyttjades religionen för att kunna berättiga sina handlingar och mobilisera allmänheten gentemot målgruppen. Den egentliga orsaken bakom folkmordet var ultranationalistiska strömningar som strävade för skapandet av ett "Turkiet för turkar" i vilket de icke-turkiska och icke-muslimska minoriteterna, speciellt de med starka kulturella och etniska identiteter, främst armenier, men även assyrier/syrianer/kaldéer och grekerna som hade mångtusenårig historia och bakgrund i regionen kunde inte assimileras och därför måste undanröjas fysiskt. Även om osmanska ledare utropade heligt krig, jihad, mot de kristna allierade så bör man inte se detta som ett verkligt skäl, utan som en propagandaåtgärd för att mobilisera imperiets muslimska majoritet, speciellt då Turkiets allierade var kristna staterna Tyskland, Österrike-Ungern och Bulgarien. Religionen användes som svepskäl och ett slags smörjmedel för att kunna få medhåll från den muslimska majoriteten och kunna lättare utmåla målgruppen (se även 4).

Under en kort period strax efter krigsslutet 1918 såg det ut som att det internationella samfundet skulle hålla sina löften från 1915 och ställa de ansvariga. för massakrerna och deportationerna inför rätta och rättvisa skulle skippas. Men när de turkiska nationalisterna tog makten, lyckades de övertyga stormakterna att strunta i armeniernas sak för att istället säkra sina egna politiska och ekonomiska intressen hos den nya turkiska republiken. Samtidigt hade de flesta av nyckelpersonerna bakom folkmordet flytt Turkiet och gömde sig utomlands. Då bildades ett hemligt sällskap bestående av folkmordets överlevare som planerade och genomförde jakten på dessa skyldiga personer och dödade dem. Denna operation kom att döpas till efter den grekiska hämndgudinnan Nemesis.

Vid slutet av oktober 1918 insåg makthavarna i Turkiet att ett nederlag i kriget var oundvikligt. Medveten om att de skulle ställas inför rätta för de begångna krigsbrotten valde Talaat, Enver, Behaeddin Shakir tillsammans med ett trettiotal andra ungturkar att fly till Tyskland där man kunde slippa utlämnas till segrande makterna. En del av dem reste vidare till andra länder. Under de rättegångar som inrättades efter krigsslutet 1918 befanns så gott som alla dessa skyldiga till landsförräderi, massakrer, krigsbrott m.m. och majoriteten av dem dömdes i sin frånvaro till döden. Dock kunde medlemmarna i operation Nemesis (se fråga 21) spåra flera av dessa makthavare. Talaat dödades i Berlin 1921 medan Djemal Nezmi (guvernör i Trabizon) och Behaeddin Shakir sköts till döds i Berlin 1922. Djemal pascha (guvernören i Syrien) dödades i Georgiens huvudstad Tbilisi 1922. Enver sägs ha dödats i strider med Röda armén i Tajikistan i jakten på sin dröm om skapandet av Stor-turan (se karta 2). Men med nationalistiska rörelsens maktövertagande i Turkiet upphävde man alla rättegångar och fällande domar. Kvarlevorna efter Talaat, Djemal och de andra som hade fallit offer för armeniernas hämndaktioner flyttades så småningom till Turkiet där de fick statsbegravningar och man gav dem nationens hjältar och har uppkallat flera parker, skolor och andra institutioner till deras minnen.

ASALA (Armenian Secret Army for Liberation of Armenia, "Armeniska hemliga armén för befriandet av Armenien") och JCAG (Justice Commandos of the Armenian Genocide, "Armeniska folkmordets rättvisekommandon") var både terrorstämplade armeniska militanta organisationer som var verksam mellan 1975 och sent 80-tal. Tillsammans utförde de hundratal väpnade aktioner riktade mot turkiska diplomater och statsanställda runt om i världen och var ansvariga för dödandet av fyrtiotal diplomater samt ett tiotal civila individer. Både grupperna bildades kort efter att den 78 armeniern och folkmordsöverlevaren Gurgen Yanikian dödade de två turkiska konsulerna i Kalifornien (USA) 1973. Efter att ha skjutit de två konsulerna kallade Yanikian på lokala polismyndigheter och överlämnade sig frivilligt. Senare under rättegången påstod Yanikian att dådet var för att påkalla omvärldens uppmärksamhet till det bortglömda armeniska folkmordet och menade att "andra folk hade sitt Nürnberg medan vi aldrig fick någon egen" med referens till förintelsen och de efterföljande rättegångarna mot nazisternas ledare som var ansvariga för det judiska folkmordet. Även ASALA och JCAG rättfärdigade sina aktioner med liknande argument. Dessa organisationers bildande och aktioner kan ses som ett resultat av hur ignorerandet av offergruppens behov på ett tillbörligt avslut och behövt erkännande för det upplevda traumat kan mynna i frustration och desperata åtgärder så som bombdåd och politiska mord. Det bör påtalas att både gruppernas allra sista väpnade aktioner sammanföll med Europaparlamentets officiella erkännande 1987 av armeniska folkmordet, den hittills högsta internationella instans som hittills erkänt folkmordet.

Långt ifrån. Forskningen visar att, lik Förintelsen där många tyskar riskerade sina egna liv genom att hjälpa judar undan döden, fanns det många exempel på hur turkiska, kurdiska och arabiska familjer adopterade barn eller skyddade förföljda personer för att på så sätt rädda dem från en säker död. Det finns dokumenterade fall där guvernörer som vägrade följa regeringens order på massakrerna blev utbytta och två officiella som vägrade lyda direktiven blev mördade. Men, så som i fallet med Förintelsen, var dessa i en klar minoritet.

Kurdiska stammar hade ända sedan slutet av 1800-talet utnyttjats av den turkiska regeringen i underkuvandet av armenierna. Detta började redan på 1890-talet då beväpnade kurder som krävde olagliga skatter från armeniska bönderna gick till attack då armenierna vägrade betala och gjorde väpnat motstånd (se fråga 6). Under folkmordet 1915 uppmuntrades kurdiska stammarna, till majoriteten nomadiska herdefolk, att anfalla armeniernas deportationståg och i gengäld kunde de behålla offrens kläder och tillhörigheter. Även de hus och egendomar som blev kvar efter massakrerna och deportationerna kunde övertas av både turkar och kurder. Med det sagt bör det påpekas att långt ifrån alla kurder (eller turkar) deltog i folkmordet, utan det fanns även många fall där de hjälpte armenierna rymma eller adopterade deras barn och på så sätt åtminstone räddade barnen från en säker död (se fråga 24).

Även om den samlade benämningen brukar vara "folkmordet 1915" så föredrar en del forskare att prata om tre olika folkmord som drabbade de respektive folkgrupperna: Armenierna, vilka var den turkiska regeringens uttryckliga måltavla och övergreppen mot dem var ett sätt att bli kvitt den "Armeniska frågan"; som uppkom redan 1876 vid fredsavtalet i San Stefano och senare i Berlin-avtalet; Assyrier/syrianer/kaldéer som efter armenier och greker utgjorde den kvarstående delen av kristna minoriteten inom Osmanska imperiet; Grekerna i Anatolien och pontiska grekerna vid Svarta havskusten, vilka utsattes för liknande massakrer och deportationer under perioden 1923-1925. Därmed var det den nya republiken och inte den gamla osmanska regeringen som var huvudansvarig för denna del av händelserna. Detta utgör en klar länk mellan samma brott som utfördes av de två olika turkiska regeringarna.

Folkmordet innebar först och främst att flera folkgrupper (armenier, assyrier/syrianer och greker) fick lämna de områden som de hade kallat sitt hemland under tusentals år. Medan en större del av grekerna flyttade till Grekland och en del av armenierna fick skydd i republiken Armenien (sedermera sovjetrepublik), skingrades majoriteten av armenier och assyrier/syrianer världen över och blev början till den diaspora som finns idag. Av dagens beräknade cirka nio miljoner armenier i världen, bor endast cirka tre miljoner i Armenien. Förutom förlusten av 85% av Armeniens historiska territorium medförde de påföljande överenskommelserna mellan Sovjet och Turkiet angående gränsdragningarna i Kaukasus och Armenien grogrund till konflikter, bland andra i form av dispyten över dagens gräns mellan Armenien och Turkiet (se fråga 92) men även i form av konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om den armeniskbefolkade enklaven Nagorno-Karabach.^[11] Folkmordet så gott som utrotade det armeniska intellektuella skiktet när politiker, poeter, författare, lärare, läkare med flera dödades under folkmordet (se fråga 10). Detta skapade ett vakuum hos den armeniska eliten och det krävdes decennier att reparera. Radering av västarmeniska institutioner innebar bland annat att det västarmeniska språket (officiella språket i dagens Armenien är östarmeniska) och dess litteratur räknas idag till ett av dem hotade språken. ^[12] Liknande faktorer kan uppräknas för de andra drabbade folkgrupperna, t.ex. att pontiska grekiskan också betraktas som ett hotat språk.

Karabach-konfliktens rötter går tillbaka till folkmordets dagar och dess efterspel. Strax efter första världskrigets slut hoppades den bolsjevikiska ledningen i Moskva att Turkiet skulle bli deras nästa stora expansionsområde. För att blidka Turkiet valde ryssarna att skänka Karabach så väl som Nachitjevan, både erkända delar i republiken Armenien under 1919-1920, till Azerbajdzjan, turkarnas närmaste kusiner i Transkaukasus (Kars-avtalet mellan Ryssland och Turkiet, 23 oktober 1921). Fram till dess hade Nachitjevan faktiskt inte någon gemensam gräns med Turkiet men Mustafa Kemal Atatürks (turkarnas nye ledare och blivande president) förhandlare kunde övertala Moskva att annektera en smal landremsa till Nachitjevan så att området kunde få en gräns på 15 km med Turkiet. Nachitjevans status skulle inte heller kunna ändras utan Turkiets direkta medgivande. ^[13] Att beslutet fattades främst av Josef Stalin, då Sovjetkommissarie för nationaliteter, framgår tydligt i den dokumenterade beslutsprocessen och de offentliggjorda protokollen. Den svenske forskaren Svante Cornell anser att detta var en eftergift av Stalin mot den nybildade staten Turkiet då Atatürk var "fientlig mot alla territoriella arrangemang som var till Sovjetiska Armeniens fördel eftersom ett starkt Armenien skulle kunna ha potentiella territoriella krav på Turkiet." ^[14]

Karabachfrågan uppdagades igen under slutet av 1980-talet då Mikhail Gorbatjov lanserade sin policy för perestrojka (ombyggnad och ekonomiska reformer) och glasnost (öppenhet och yttrandefrihet). Denna uppluckring av det starkt auktoritära sovjetiska styret var den katalysator som olika undertryckta konflikter och frågor i Sovjetunionen behövde för att utlösas på nytt. Den 13 februari 1988, började Karabachs armenier demonstrera i sin huvudstad, Stepanakert, och krävde ett återförenande med den armeniska sovjetrepubliken. Sex dagar senare fick de stöd av massdemonstrationer i Armeniens huvudstad, Jerevan. Den 20 februari 1988 röstade Karabachs Sovjet för folkets representanter (motsvarigheten till parlament), med siffrorna 110 mot 17, för ett krav på en överföring av regionen till Armenien. Svaret på dessa krav inne i Azerbajdzjan blev brutala dåd, utförda den 26 februari 1988 av azeriska. nationalister i Sumgait, den tredje största staden i Azerbajdzjan och dess näst största industristad vid Kaspiska havet. Armeniska individer attackerades i sina hem, på sina jobb och på gatorna. Den hätska förföljelsen av armenier pågick under två dagar utan att de azeriska auktoriteterna gjorde det minsta ingrepp. Enligt officiella siffror miste minst 32 personer (26 armenier och 6 azerier) livet innan sovjetiska trupper satte stopp för blodbadet. Snart följdes övergreppen av liknande dåd i städerna Kirovabad och Baku. Majoriteten av armenierna jämförde de inträffade massakrerna i Sumgait, Kirovabad och Baku med upptakten till folkmordet i Turkiet under första världskriget, men denna gång tänkte man inte sitta försvarslöst och passivt innan katastrofen var ett faktum. Det som började som en demokratisk rörelse under glasnost kom nu att mynna ut i en väpnad konflikt som krävde över 30 000 dödsoffer och gjorde närmare en miljon människor till flyktingar.^[15]

Seyfo är assyrier/syrianers benämning på händelserna under första världskriget och betyder "svärdets år". Armenierna kallar folkmordet för yeghern som är armeniska för "katastrof" medan grekerna kallar det för genoktonia som betyder just folkmord. Men som det framgår är alla samma namn för Folkmordet 1915. Mycket tyder på att armenierna började använda begreppet tseghaspanutyun (folkmord) efter FN-konventionens tillkomst 1948.

1) Gerner, Kristian och Karlsson, Klas-Göran, Folkmordens historia, Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida, Stockholm, 2005, s. 118-119; Taylor, Alan John Percivale, The struggle for mastery in Europe 1848-1918, Oxford, 1971, s. 302.
2) Pasdermadjian, Hrant, Histoire de l'Arménie depuis les origines jusqu'au traité de Lausanne, Paris, 1949, s. 468
3) Avedian, Vahagn, The Armenian Genocide 1915: From a Neutral Small State s Perspective: Sweden, Uppsala, 2008, s. 51
4) Dadrian, Vahakn N., The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification, Toronto, 1999, s. 6; Shaw, Martin, War and genocide: organized killing in modern society, Cambridge, 2003, s. 32.
5) Akcam, Taner, A Shameful Act, The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility, New York, 2006, s. 141-145; Jones, Adam, Genocide, A Comprehensive Introduction, New York, 2006.
6) Adalian, Rouben Paul, Remembering and Understanding the Armenian Genocide, Yerevan, 1995, s. 18-21.
7) Hovannisian, Richard G., Armenia on the Road to Independence, 1918, Los Angeles, 1967, s. 85.
8) Hovannisian, Richard G., Armenia on the Road to Independence, 1918, Los Angeles, 1967, s. 52.
9) World War I Document Archive, Sèvres-avtalet, 2007.
10) Churchill, Winston, The World Crisis: The Aftermath, vol. V, London, 1929, s. 408.
11) För mer information om Nagorno-Karabach besök www.karabach.se.
12) UNESCO Culture Sector, UNESCO Interactive Atlas of the World Languages in Danger, 2014; www.unesco.org/culture/languages-atlas
13) Mutafian, Claude, Karabagh in the Twentieth Century, i Levon Chorbajian, Patrick Donabedian and Claude Mutafian, The Caucasian Knot - the History and Geo-Politics of Nagorno-Karabagh (London: Zed,1994), s. 112-113.
14) Cornell, Svante E., The Nagorno-Karabakh conflict (Uppsala: Inst. för Östeuropastudier, 1999), s. 8.
15) För mer information om Nagorno-Karabach besök www.karabach.se.